Om

Den här bloggen handlar om livet före och efter. Segling med små och stora båtar arbete och Alzaimers sjukdom. Många av berättelserna är från resor och vårt gemensamma liv. Men även önskningar och förhoppningar.

Kontaktformulär

Sidor

Senaste inlägg

Alzheimer

Det kan väl knappas vara en tillfällighet att det tagit 100 år innan en kvinnlig stadsminister utsågs. Orsaken är att kvinnor kan inte hålla sams. Nu är  väl alla på kant med varandra. Snart börjar de att slåss. Hur kan man hoppas att vi medborgare ska få förtroende. för landets skötsel, när man inte kan vara sams, om en enda sak utan hittar på den ena anledning efter den andra att skylla på någon annan. Vad är det som har gjort dessa kvinnor lämpliga att sköta vårt land. 

Det börjar bli för mycket av intriger och tjafs, Vad vinner vi medborgare på detta? Inget av det som utlovats har någon legitimitet. 1000 kronor mer i plånboken för pensionärer i augusti nästa år. Det är väl redan i papperskorgen. Sänkt bensin skatt, det är för tidigt att lova dessa saker vi blir inte lockade. "Hotelser om jag inte får detta, så röstar jag inte på dig" är det politik? Är det demokrati att man inom olika områden och partier hotar varandra. Det är ju inte ens en ärlig affärsuppgörelse. Kommer Sverige bli bättre? Kommer man att skjuta mindre, kommer miljön och vår planet bli räddad av dessa kvinnor? Jag är skeptisk! 

Att lyssna på på utfästelserna och vad de partiledarna säger i intervjuer, är ju knappas sanningar man kan tro på. Blir vi lyckliga vinnare nu när SD har lyckats med att nästla sig in hos M. Kommer världen att stråla och dödandet upphör, kan våra barn och barnbarn någonsin lita på vad som sägs. Har någon av partiledarna kollat igenom vad de lovar och vad de utmålar för framtiden, tänk om barnen nu lyssnar och det visar sig inte stämma om några år.. Jag bara spekulerar och tycker att man skall inför de gamla symötena man hade tidigare när jag var en ung dräng i Sverige,det var lycka det och tårtan var god

Alzheimer.

När jag tänker efter kanske mitt och min frus liv kunnat bli annorlunda. Redan från början var vi inställda på att fånga världen. Se oss omkring och kanske ta oss längre bort i det för oss oupptäckta. Men så blev det inte, vi hamnade i Medelhavet av den enkla anledningen att jag eller rättare sagt, vi var trötta på kyla och snö. Vi ville vistas under en solig himmel, inte en trist och brunskitig snö i Uppsala. Så under omtumlande  ekonomisk katastrof kom vi att en dag landa i Spanien och Estepona. Där hade för övrigt ingen av oss varit tidigare så det var en upplevelse i sig.

Att vi senare fick vänta på båtägarna från Stockholm ,vilka vi skulle segla tillsammans med gjorde inget, vi kund påbörja vår sneseglig själva, och göra alla de misstag som fanns i vår omedelbara närhet. Vi var två naiva kalvar på bete, viken skall sägas så här i efterhand att det  var tjusningen och den nödvändiga gemenskapen odlades just där och just då.

Vi började med att hyra en bil, det var det lättaste. Till Granada uppe i bergen stod på vår färdplan. Nyfikenheten och det härliga vädret, gav oss en bra resa.  Vilken av bröts i en snäv kurva då en polis på motorcykel plötsligt, ville att vi skulle stanna och kliva ur bilen det var för övrig första gången vi träffade en polis i Spanien.. Han såg lagom barsk ut. Körkort på oss båda tog han i beslag, samt hyr kontraktet på bilen. Han gick till sin motorcykel och låtsades ringa ett samtal, men kom strax tillbaka överlämnade mitt körkort, men behöll min frus. Jag protesterade lite lamt på engelska, som han givetvis inte förstod. Han hänvisade oss till polisstationen i Granada där skulle vi få tillbaka våra tillhörigheter. Han såg naturligtvis att vi  just kommit ner från Norr med tanke på vår bleka och vita hy.

Granada blev en upplevelse men kanske inte riktigt som vi hade hoppas vi tillbringade 20 timmar på stadens polisstation. De ville ha 800 kronor för att min frus namn stod på kontraktet ,men att jag satt vid ratten. Enligt Spansk polis var det en grov förseelse, som renderade i böter. Lite smått tilltufsade körde vi ner till Malaga och uppsökte polisstationen där, man sagt vi skulle få pengar till baka och att det bara var fråga om en deposition. Man fick sig ett gott skratt när vi på dålig Engelska framförde våra önskemål, och löfte från polisen i Granada. De sa att Landsortspolisen kan inte erbjuda något vi skall betala. Ni får åka tillbaka och kräva pengarna av dem. Vilket inte var tänkbart efter senaste kontakten med Polisen Granada. 

 Men tillbaka till Estepona, mat och vin kunde vi väl tänka oss, vi var ju på semester.  En lockande restaurang  med hyggliga priser var vårt mål., En dam med långa kjolar kom emot oss med en vissnad röd ros, och ville sälja den mot några pesetas, Min fru tog fram sin plånbok och öppnade den gav kvinnan ett par pesetas för den vissna rosen. Under den korta manövern hann dock kvinnan med långa kjolar att ta en tag i resten av de 2 000 svenska kronor som var en del av vår reskassa. Middagen blev ändå relativt trevlig. Men vi låste dörren till hotellrummet och satte en stol framför handtaget både för balkongdörren och dörren ut. Vi seglade med paret från Stockholm och hade en trevlig resa ...ja hela sommaren. När vi ett halvår senare kom till Linköping där vi bodde då slog vi upp Aftonbladet där stod min artikel jag skickat för flera månader sedan och jag fick ett horar på 800 kronor. 

Alzheimer.

Mycket av läsning skapar ro i stjälen. Det är redan från barndomen ett sätt att finna andra värden här i livet. För mig var det kanske inte i första hand skolböcker som fängslade, det borde kanske ha varit det enligt de vuxna och de som ville mitt bästa. Jag hade en lärare som envist uppmanade till fortsatt skolgång, han hävdade att jag hade en viss fallenhet för att läsa vidare. Magister Rikner höll en föreläsnng för mig under en kvarstittareftermiddag. På något sätt gillade jag hans personlighet men inta det budsakp som han predikade. jag kände mig misslyckade här det gällde skolan, det fanns för mycket av tvång, för lite av känsla. En annan lärare hade kanske lyckats med att få mig att sitta still korta stnder av trötther  denne lärare lyssnade till namnet Sterner, och var mycket viktig i min utveckling då det gällde skidor. Min dåvarande situation med, styvfadern som SM medaljör i skidspåret, kunde inte  pedagogiskt få mig till bättre skidåkare,som maigistee Strener kunde. Om han hade planer  för mig så lät han dem mogna av sig själv. Vilket de inte gjorde.

Men läsning var ändå det som höll mig sysselsatt när inget annat var viktigare, redan då var det läge att bekanta sig med Harrry Martinsson, jag snubblade av en händelse över Strinberg och hans Hemsöborna  det satte griller i mitt huvud. Så även två städer av Dickens, kunde få en ung pojke att förstå att livet kunda vara annorlunda,än det liv jag levde i Berge. Byn som hade fött så många av de figurer jag burit med mig genom livet Yngve på berget, eller döven i Bbergegården, eller Fina som vävde mator och snusade. Berta med maken Torsten som var kamrat med min Pappa när han frös ihjäl si skogen. Skådespelaren Paul Lundqvist och snickaren Folke höglund vilka jag skötte deras jordbruk åt, med en traktor, eller häst. Georg Åmell som levde i det stora vita hemliga huset. Gunnar Bergfors som vi räddade från att bli tagen av polis. Alla dessa människor har format mitt liv i någon mån. De finns i mina tankar. De formar min historia. Den får en mening den får kläder, och jag mår bra av att tänka på dem.

Den vädning vårt liv har tagit är därför att förstå, att våra öden inte kan köpas, det är upplevelserna som gör oss till dem vi är. Att min fru skulle drabbas av Alzheimers sjukdom och som som saknar botemedel var en för oss darmatisk vändning. Men den har också givit oss ofantligt mycket som vi annars inte kunnat få.Kanske att kärleken blivit starkare .förståelsen likaså. Dädsla och känslighet har vuxit in i vårt medvetande. Saknaden som tidigare kunde avhjälpas med ett telefon samtal, har blivit ett sätt att leva. För många tas livet som en given utstakad väg mot döden ,men i vissa fall kommer man att upptäcka andra och mer givande upplevelser på vägen. När jag nu i stort sett varje dag går upp till min hustru förväntar jag mig att mötas av en förväntansfull människa. Jag tänker mig också att hon kanske ler eller vänder sitt ansikte mot mig, och undrar vem jag egentligen är. Vilket skulle vara en intressant diskussion. Tyvärr så händer inte det hon ser inte mig hon ser inget, hon sluter bara ögonen och inga ljud kommer över hennes läppar. Jag har nu vant mig tror jag, att det är det sanna förhållandet vi dag har tillsammans. Det finns ingen annan utväg ,det finns inget annat att hoppas på. För att inte låta besvikelsen ta överhand, sitter vi och håller varandras händer under ett par timmar. Det är sann verklighet något annat är inte möjligt.

Alzheimer.

Jag hade nog en del planer, vilket sällan saknas eller blir verklighet. Drömmar är väl så underhållande om man kan leva sig in  i dem och de upplevelser som kan tänkas bli till en verklighet. Port Saint Louise. Måste ändå få framstå som en favorit i medelhavsäventyret. Det är troligen den fulaste plats i Europa, med oljeraffinaderierna tvärs över bukten. Eller den vind som blåser från Lionbukten och får en hiskelig fart när den når ner till havet. Man omtalar hur folk blir lite galna av det ljud som den vinden skapar och för med sig. Det är också för oss som ligger i våra båtar, metall masternas sång otroligt ostämt på grund, av att somliga ligger med aktern mot vinden, det skapar ett visslande ljud ur mast liket. med den andra halvan av båtar ligger med fören mot vinden. Det skapar en dovt och man kan kalla det rytande ton, den stämmer inte överens med akterliggarna.

Nåja efter två veckor slutar det att blåsa OH så skön tänker vi och sticker ut huvudet ut kajutan. Överfallet av mygg blir så överraskande att de hinner äta en stor del av våra bara kroppar. De är hungriga för de har suttit stilla i 2 veckor och väntat på uppehållet. Manga myggor dog av svält men det fanns tillräckligt av dem kvar. Nu när röken från raffinaderiet lagt sig en smula, tar vi våra cyklar och kör den 2 km långa vägen in till "mammas restaurang" för att smaka på hennes ved ungs bakade delikatesser. En nytillkommen gäst familj, med bar överkropp och korta byxor, fick lämna både mat och restaurangen de höll på att bli uppäten av mygg.

Men till den platsen återkom vi under flera år och lade upp vår Optimal för vintern vi kom att älska Port Saint Louise med alla dessa dramatiska yttre omständigheter. Folket, fiket, segelmakaren, och hans spanska fru, som tog hand om honom när han som han sa varit bjuden på lunch av en god vän. Lunchen var av lättsmält och drickvänligt slag. Eller Lisette i brödaffären med sin alltid väl målade röda mun och vita leende. Särskilt oss något äldre män, hon förstod vad ett vacker leende betydde, därför var kön ganska lång på förmiddagen. Jag låter mig ändå minnas den tiden med de små händelserna i  båtar kommer och båtar seglar ut på havet kanske återkommer och det blir fest. Wolfgang en tysk före detta SS officer stod för en enkel kantin med en rätt och pommes fritt.  Det blev ofta lite feststämning när någon återvände från sin segling under sommarn.

Alzheimer.

Det är afton i stugan, isen har lagt sig med en svag hinna över Malån. vi kryper inomhus värmer oss vid brasan och tänker snart är det Jul. Jag har inga direkta planer för oss när det gäller Julen. Det har inte varit en högtid att minnas egentligen, Vi arbetade ju i många år med både förberedelser och firande. Första tiden på Östgöta nation, senare på Slottskällan, i Uppsala samt Hantverksföreningen och vidare båten Kung Carl Gustaf. När sedan vi den 22 december städade krogen eller båten och fick gå hem lägga sig raklång beställde vi en pizza och en öl sedan somnade vi. Julafton orkade vi med Kalle anka eller något jul pyntat program. Vi var fullmatade med 1000 julfirande gäster. Senare när vi kunde själv bestämma takten på båten blev det bli lite lugnare, och vi kunde stänga tidigare och eventuellt leta en julgran.

 

Tjamsta backen idag var det 12 grader kallt på morgonen och man kunde starta prepareringen, med snökanoner. Om det skall bli något att åka på i Jul så kanske det är bra om det blir lite kallare. Jag var ute i snickeriet i Rökå på förmiddagen och slipade på lite luckor, som skall lackas eller målas. Jag har en plan!

Jag kom lagom till Sörgården och Elsmari för att kontrollera temperaturen på maten, den höll nätt och jämt, men inte kall som den varit en del andra dagar. Jag gör en sammanställning till kommunen och berörda inom mat och transporten till äldre vården. få se om jag kan få till något innan Jul. Det krävs en hel del jobb för att bevisa hur det i verkligheten ser ut.

Jag är ständigt sysselsatt med frågor, och en hel del klagomål om skötsel och undermålig mat. Det kan vara direkt farligt om inte personalen kan servera mat som skall vara varm, är det . Det varierar mycket beroende på vilka som jobbar. Föreståndaren har frånsagt sig allt ansvar för maten. Hon hänvisar mig till köket, Jag tror att problemet ägs av den personal som jobbar, och föreståndarens uppsikt över serveringen. Hon hävdar att maten håller 60 grader ,vilket den kanske gör när den kommer från centralköket men temperaturen sjunker snabbt då de inte använder sig av varma tallrikar. vilket jag har föreslagit. Jag gav dem därför en uppsättning porslin ,men det hjälpte inte de serverar kall mat fortfarande och där måste jag gå in med ett Veto. Jag blir inte populär inom detta skrå. Men det har aldrig varit min avsikt bli det.

Så det var den dagens jobb ,nu har jag kokat en god fisksoppa som jag tillsammans med ett glas ekologiskt vin skall smaka på.

Äldre inlägg

Nyare inlägg