I bland ser man inte skogen för bara träd ,var det någon som san någon gång. Ibland blir är jag  i  ett destruktivt område i min lilla hopträngda tillvaro. Jag jag känner det så ibland, Nu äntligen är jularna och högtiderna över för den här gången. Jag liknar dessa stressade före jultider som en väntan på en operation av till exempel höft eller annan del av kroppen. När det sedan är över känns  (julen) eller operationen väntan på att få använda benet eller höften om någon tid. Eller att högtiderna är över och återgången till vardagen.

Om man som jag lever i en Etta för seniorer, där medelåldern är runt 80 och där mitt enda engagemang är att varje dag, gå till ett hus där sjukdom är 100 %  Där man upplever många människors sista utegång, med fötterna först. Man lever i dödens väntrum. Det finns ingen återvändo och dessvärre är att man börjar vänja sig att någon dör, inte varje dag, men någon gång varje vecka. Därför är Julen en plåga för dem som är eller blir ensamma. Och över allt mer kapitalistisk och empati lös tillvaro. Vi har ändrat vår livsstil från att med gemenskap som ledstjärna fira  högtider som vi har i vår almanacka. Istället har vi bjudit in mer materiella delar som ersätter, Kalle anka på Julafton, eller dansen kring granen, eller mat runt middagsbordet med glatt samspråk (ett gammalt ord)  nu sitter var och en med huvudet nersänkt över det nya fantastiska tekniska, Det som tidigare innehöll en varm halsduk från farmor, eller ett par egenstickade vantar, och varför inte en toppluva från mormor, den som hon stickat på i två månader. Vi blir knappas rikare av att välja fel.

Jag började detta kåseri med träden i skogen, vill gärna likna det med människors tillstånd, det behöver inte kosta så mycket att skicka en hälsning, till de som vi vet är ensamma det är inte nödvändigt att se allt genom en blinkande data skärm, det är inte heller nödvändigt att ha 3 000 vänner på FC. Det är omöjligt att leva upp till så många vänner, det räcker men två eller tre riktiga vänner. Det går att lägga ifrån sig de nu tekniska onödigheterna. Du då säger någon vän av ordning. Hur gör du ,du sitter ju framför datorn varje stund och skriver och skriver.... Ja det är sant, jag saknar den andra vägen jag har inga fysiska vänner här, som jag kan besöka hur ofta som helst, och ingen i Malå. För att sköta sina åtaganden med ekonomi och annat har man tvingat oss, att ägna mycken tid till dator. Sedan är jag förbannad på mycket som sker eller inte sker, då uttrycker jag det genom skrift. jag hör ju ite bra i telefon därför skriver jag. Detta lät som ett försvarstal, men det är ju så också för mig att jag platsar in på alla områden som vi lever under idag.  Kapitalistiskt och Empatilöst samhälle där egna företräden är prio 1.