Tystnaden eller sömnens rike: Jag försöker finna en bild om hur min kära hustru upplever sin dag. Vi sitter tysta i ett par timmar. Möjligen är du medveten om att jag sitter där hos dig, men knappast vem jag är? Det spelar egentligen ingen roll för jag vet vem du är och jag reagerar efter det.

Vi har kontakt genom händer, och jag vet att du inte vill att jag skall gå, det är den svåra biten jag blir osäker, blir du ledsen eller har du glömt att jag var där när du inte ser mig.  Vi diskuterade  med personalen om hur viktigt det är att du sitter bra i din rullstol. Du kan ju inte delta i den diskussionen du somnar trots att vi talar ganska högt. Du befinner dig i ditt rike. dit når jag inte för jag vet inte var det ligger. Det finns inga vägvisare att luta sig mot, Man har svårt att navigera i det okända.

Perioden andas av ett lugnt tillstånd, det kräver inte någon stress från min sida inga måsten som blir besvärande. Inget som stör det tillvara vi skapat. För hur det än beskrivs i olika texter på diverse Fc sidor har sjukdomen Alzheimer dragit in mig som anhörig, och jag känner samhörighet med det som händer. Tankarna blir dubbelsidiga mina vanliga tankar som en gång stimulerade oss båda genom  många värdefulla samtal. Det har nu blivit för mig att tänka. "hur skulle du ha tänkt i den situationen"

Nu tar sjukdomen allt i sin väg ! Frågor ställs men inga svar, ibland blir man arg för att det saknas någon form av botemedel det har forskats i 40 år. Man står på samma plats och inte kommit närmare än att möjligen fördröja den plåga människan utsätts för, både den sjuke och anhöriga man går fram i ovisshet. Saknade tystnaden och kärleken är det som håller ihop vår existens. Det var kanske en dyster skrivning idag och det är så. Jag ser sällan något muntert och glatt i denna situation. Jag saknar ingenting för min del. Men saknaden är enorm .