Jag känner mig lite dyster av olika anledningar ,vilka tänker trötta ut er med. Man har kanske rätt att vara det ibland och tycka att världen, inte riktigt fungerar åt mitt håll. Kanske ställer man orimliga krav. När man lyssnar på världen utanför våra gränser, med smittor som ökar lavinartat i vissa länder, känns det som om vi prövas som individer, eller kan det finnas en mening i detta.

Idag när vi satt ute med solen i ansiktet väl påklädda, en kaffetermos inom räckhåll, jag höll dina händer. Du hade stora handskar på dig och jag med. Men vi kunde på så sätt kommunicera en aning vi kände varandras händer. Det låter märkligt att det skulle ha betydelse, men för mig och jag tror även för dig, kändes det bra. Solen skapade resten av gemenskapen. Ytterligare en patient kom ut. Men det var också allt. Inga andra får tillfälle till frisk luft av de 20 som bor på boendet.

Vintern har tydligen kommit till oss för att stanna, det blir 10 grader - i att och kanske lite mildare i morgon. Snart kan det bli en aning skidor. Jag kommer imorgon och då blir det inomhus.