Att förstå,ord, meningar, syften och samman foga till något du vill förmedla, det krävs en lång och lyssnande erfarenhet, endast en Anhörig som levt nära den drabbade kan tyda tecknen, och ibland är även det omöjligt. Din formuleringsteknik var tidigare ett av dina bästa egenskaper. Nu är det borta. Den saknaden är mig övermäktig och det känns hopplöst att försöka tyda.

Samtidigt kan jag överraskas av ditt nya uttrycksätt, nytt att lära att försöka förstå. Ibland räcker det med tystnad ,något som vi inte tidigare testat i någon större utsträckning. Nu kan en lätt tryckning med en arm eller att du lutar ditt huvud mot min axel räcka, som samförstånd. Din humoristiska ådra finns där och får mig att känna att vårt liv inte varit förgäves.

Stunderna med dig under dagarna är som en smekning, och jag längtar till den stunden varje dag och, visst kan jag för stå att somliga som läser detta förvånas, över min naiva kärlek och kanske det saknas manlighet och styrka i mina texter, men det är så här vårt liv är just nu. Det skiljer sig för övrigt inte mycket från vårt tidigare så intressanta seglarliv. Men Alzaimers sjukdom går inte att bota, men det går att göra tillvaron dräglig, och om man inte accepterar det, kan man ändå leva med den. Som enda anhörig till dig här i Lappland, ser jag de fördelar som finns i ett klart och intressant perspektiv och vill försöka skapa en god tillvarao för dig...och givetvis också för mig.