Mina tankar är på flykt, får inte riktigt fäste i tillvaron. Det händer för mycket som stör min fallenhet för ordning och rätt, blir ofta något helt annat än det jag tänkt. Du försöker och skapa den tillvaro som du känner är bra för dig, du försöker hålla en distans till din sjukdom, trots att du inte kan koppla ihop trådarna. Som anhörig och ansvarig,blir ofta ledsen och känner min begränsning, och hopplösheten kommer över mig.

Tandhygienist besöket idag var svårt, att över huvtaget öppna munnen kändes troligen som en kränkning. Du vägrade, besöket blev därför misslyckat.

Igår kväll kopplades ambulansen in för tryck över bröstet.Man ville kontrollera men orsaken var at de hade svalt en för stor bit av köttet du serverades, det satte sig i matstrupen så du fick ont Du kan ju inte berätta, Det händer något varje dag numera, och jag kan inte känna mig säker.

Jag vet och förstår att du får den tillsyn och kontroll, bättre än den jag får i min ensamhet. Men det räcker inte för mig, jag kan inte förstå att jag reagerar så kraftigt och blir så orolig, trots att jag vet att du får bevakning natt och dag.

Jag tror att som anhörig känner man maktlöshet,och man vill inte acceptera den sjukdom du drabbats av, man måste leva med den ,men hur gör man?