Alzaimers särskilt boende
Mina tankar är på flykt, får inte riktigt fäste i tillvaron. Det händer för mycket som stör min fallenhet för ordning och rätt, blir ofta något helt annat än det jag tänkt. Du försöker och skapa den tillvaro som du känner är bra för dig, du försöker hålla en distans till din sjukdom, trots att du inte kan koppla ihop trådarna. Som anhörig och ansvarig,blir ofta ledsen och känner min begränsning, och hopplösheten kommer över mig.
Tandhygienist besöket idag var svårt, att över huvtaget öppna munnen kändes troligen som en kränkning. Du vägrade, besöket blev därför misslyckat.
Igår kväll kopplades ambulansen in för tryck över bröstet.Man ville kontrollera men orsaken var at de hade svalt en för stor bit av köttet du serverades, det satte sig i matstrupen så du fick ont Du kan ju inte berätta, Det händer något varje dag numera, och jag kan inte känna mig säker.
Jag vet och förstår att du får den tillsyn och kontroll, bättre än den jag får i min ensamhet. Men det räcker inte för mig, jag kan inte förstå att jag reagerar så kraftigt och blir så orolig, trots att jag vet att du får bevakning natt och dag.
Jag tror att som anhörig känner man maktlöshet,och man vill inte acceptera den sjukdom du drabbats av, man måste leva med den ,men hur gör man?
3 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Förnyelse
Nästa inlägg: Alzaimers skukdom och förstå?
Hej Bert! Elsmari och jag brukade säga att vi stod i telepatisk kontakt med varandra för vi kunde gång på gång konstatera att vi tänkt på varandra vid ett och samma tillfälle .Mina tankar är fortfarande hos henne men lika ofta hos dig.Jag tycker du är så tapper och kämpar på trots att du för det mesta måste vara ensam med din förtvivlan. Glöm bara inte bort att jag alltid finns där för dig när du behöver ventilera dina känslor. Tänkerpå er!!!/ulla
Tack för ditt svar ja jag vet att du stöttar och jag är tacksamför det. Det är ju en ovan situation för mig också. Det är sällan jag ser några positiva fördelar med detta om hennes sjukdom, ofta är det bara negativa yttringar jag får höra. Det är som på dagis ,man talar bara i termer av att inte klara av situationen och lägger ofta över på föräldrar eller i detta fall anhörig. Så jag föreslår ibland att de kan försöka hitta något som är bra, även de lilla kan få mig på ett bättre humör. Det låter på personalen ibland att det är mitt fel att hon blir irriterad och arg. Det känns inte så bra7 Tack Ulla du finns.
Att inte vara den som beskyddar och finns till hands är svårt, att stå och se på. Var rädd om dig ❤