Blogg

Bänken är tom och kan symbolisera, något som saknas, eller någon som saknas. Jag känner ibland en tomhet i mitt nuvarande liv, en känsla som jag inte tidigare tänkt så mycket på. Det är inget speciellt att peka på, utan bara händelser som dyker upp och inte kan förklaras. Ett inrutat liv är inte det jag eftersöker, men en viss struktur över händelser, som kunde kännas meningsfulla. Jag ställer mig ofta frågan kan det ha med ålder att göra? Möjligtvis är det så, då blir det genast lättare att förstå varför jag reagerar på småsaker, och helst något som är svårlöst. Jag accepterar tydligen inte att jag blir äldre, att jag börjar "krokna" mina argument är för gamla. Man håller med mig medan jag uttrycker mig, men sedan är det glömt.

Fortfarande fiss en viss drömvärld att kika in i,  men genast kommer det frågor av typen hur gammal kan du tänka dig bli? Kan dessa drömmar verkligen bli aktuella, tror du på fullt allvar att du som snart är 83 år, kan förverkliga dessa drömmar? Det är när dessa frågor dyker upp som ,jag känner tomheten jag nämnde. Det är då jag börjar räkna på fingrarna, om hur många år det kan vara möjligt att göra dessa planer verkliga! Jag blir, och jag tror många anser sig vara kapabla att åstadkomma helt fantastiska resultat. Jag har upptäckt att många talar till mig som om jag kanske inte förstår eller, försöker i all välmening skydda mig för allt för många fallgropar. Det vill säga jämna vägen  åt mig.  Det förekommer oftast när det handlar om minn kära hustru. Min överbeskyddar inställning är varje dag på högsta nivå, det kan inte alla ta.  

Nyligen såg jag på Tv en man som cyklat jorden runt i 51 år. Att segla jorden runt på 3 år känns lite för snabbt. När han berättade om sin resa på cykel, kom just den där längtan att få göra något som har ett innehåll och värde. Att Sven Yrvind nu bygger sin egen båt. ( som han gjort flera gånger ) känns som ett påbörjat äventyr, Han och jag är exakt lika gamla. Just dessa framtidsplaner gör att man gärna drömmer sig bort.

Vi har nyligen fyllt år det är för närvarande 77 st. blommor kom och hälsningar från våra barn mm. Tyvärr så uppfattar hon inte den glädjen, men har ändå känt en viss trivselmiljö när det kommer in blommor på det annars så tråkiga rum, som bara kan bli bättre av en daglig och pysslande närvaro av någon anhörig. Eftersom jag är den enda anhörige och inte särskilt pysslig av mig. Blir rummet lite sterilt. Från och med i Fredags blev det ännu hårdare regler, då det befanns vara en av personalen som testats positivt.

Personal får ikäda sig vesir utanpå munskydd och obligatoriska plastförklen när man byte blöjor mm  Vi måste dessutom befinna oss på respektive rum och får ej beträda allmänna lokaler inom huset. Reglerna åtföljs av personalen, men den som testades positivt är hemma för att återhämta sig. Om denne hunnit att smitta oss andra vet vi ju inte, inga tester tas på de patienter som ligger inne. Jag har inte testats men uppmanades därtill vid minsta tecken på sjukdom. Så är läget vin eller vatten det varierar Nu åker jag upp till min kära hustru.

Den vita renen får symbolisera tankar om livet, om det som sker runt om oss, och om hur vi nu lever. Tiden är utmätt säger någon och jag tror på, det kan hända vad som helst någonting styr oss i universum, eller från något annat håll. Det verkar som om vi gör allt för att förstöra det som en gång skapades. Det är också vilka tankar jag personligen fått de senaste åren. Jag känner inte igen mig ibland. Det händer att jag undrar vem som skrivit det jag läser i min egen anteckningsbok.

Jag söker efter en förklaring och jag tror jag förstår varför. När Alzheimersjukdomen  var ett faktum var det givetvis ett trauma Vi kunde  slå bort det som  skulle hända i framtiden, det var så avlägset. Vi tycke att vi har ju klarat av många varierande problem, och kommit ut relativt helskinnade. Det var klart att det även nu, ordna sig. Under flera år trots  förändringar  både mentalt och fysiskt, kunde vi ändå leva ett bra liv. Förändringarna relativt ovetande med vilken kraft de kom. En kraftig nedåtgående spiral som ofta orsakade  andra problem och påminde  på vad hon saknade i förmåga, att utföra saker och ting. Samtidigt som "lasset höll på att tippa " höll jag emot, och kompenserade hennes bortfall. Det blev många svåra och omöjliga situationer under några år.

Nu i realtid så att säga, kan jag se ett annat  scenario, oro för hur resten av tiden kommer att se ut. Just nu då jag dagligen och under de senaste två åren, suttit tysta i 2-3 timmar. Hon har mestadels sovit. Hon ser inte in i mina ögon, trots att jag söker kontakt den vägen. Hon, eller vi håller varandras händer, och det känns som om hon förstår. En puss på munnen reagerar hon inte för, ibland när jag kramar henne kan det komma ett ljud, som liknar något hon tycker om. Här under de tysta timmarna uppe på hennes boende, har jag full tillgång till mina tankar och jag tror att de senaste åren har därför förändrat mitt sätt att tänka, och att djupare reflektera. En känsla som jag visserligen inte är riktigt bekant med men den gör mig gott och vår gemenskap fördjupas av detta så hon är fortfarande lika viktig för mig, som hon tidigare varit.

Vi formas av vår tid. Vi påverkas av miljön omkring oss. och vi låter oss skapa rutiner för att livet skall gå vidare.  Vi önskar att det sker med enkelhet och med det förstånd och intelligens vi under tid skapat. Men så är det tyvärr inte. Omgivningen påverkar våra rutiner ,smittorisken är en av de svåra vi upplevt. Vi störs av att inte kunna besluta som vi önskar, och är van att göra.

Samhällets kostnader för oss påverkar vår reslust, vi vill gärna ta en tur till utlandet med lite välbehövlig sol och värme. Vi stoppas av de regler som är satta. Vi känner inte den frihet som tidigare var vårt signum i Sverige. Vi har blivit beroende av vad andra tycker och bestämmer. Klarar vi detta under längre tid eller måste det finnas något i samhällsordningen som behöver justeras. Ja gillar inte det jag ser och det jag tvingas inrätta mig efter det begränsar min frihet.

Gnäll är ett gammalt ord som är användbart i många sammanhang, dörrar gnäller, hundar och bebisar gnäller, och jag gnäller.

Efter det att FC och andra medier kommit till oss (tack gode gud) verkar det som om att människor kan tycka och ha synpunkter på det mesta. Jag tror vi överskattar våra synpunkters värde,  ingen håller med utan det blir, tvärt om. Men det har inte blivit bättre argument, bara flera. 

Jag har sysslat med Gnäll.  Ni har säker hört en dörr som gnäller eller ett hjul på skottkärran eller något annat, eller mig. Man blir till slut irriterad och går för att hämta en oljekanna och smörjer det som gnäller, man måste göra något åt det.  Det var  så jag tänkte att om jag gnäller på sakernas tillstånd, så till slut blir man irriterad och gör något åt det.

Varm mat till de äldre och sjuka som inte själva kan säga ifrån. Jag gnäller varje dag och personalen måste skriva rapport till köket.

Svinn på flera 100 000 kronor /år jag gnäller om det så fort jag ser  ser föreståndaren,( hon är synbart irriterad). Hon måste smörja det som gnäller.  osv

Ordet gnäll är fortfarande mycket gångbart, och jag har det inbyggt i Mitt DNA.

Idag hade jag svår att gnälla för man bjöd mig på kaffe och en kaka och min hustru var vaken och lyssnade på musik  det var 31 -   det kan man gnälla på. Dubbla kalsonger under promenaden.