Jag inbillade mig att ljuset skulle förbättra mitt sinne, att jag skulle bli gladare och hoppfull. Det känns som om det istället blir tvärt om. Saknaden är för våldsam den tär på energin, jag känner att den rinner ut, och det blir svårare att hålla humöret uppe. Antagligen syns det och damerna och herrarna som bor här på mitt seniorboende ser och hör allt, de vill också att alla skall ha det bra man hjälps åt.
Coronan har tagit tag i vår tillvaro, trots att vi numera är vaccinerade här, så smittar den genom att vi blir deprimerade. Ikväll ringde det på dörren, och utanför står en av damerna med en tallrik med kakor, och en tårtbit. Det behöver du för att pigga upp dig, sa hon. Omtänksamhet och omsorg vi försöker att hjälpa till där vi kan, det. Det känns "och jag kunde sluta tycka synd om mig själv" för tillfället.
Du min älskade vän i din värld finns inget, du sov idag igen, du höll min hand men bara kort, sedan försvann du in i din egen värld. Man kan naturligtvis förstå och nicka när personal förklarar men det är inget som för närvarande hjälper mig, jag ser hur det stupar brant nerför, och inga bromsar finns kvar. de är slut. Att fortsätta framåt är inte möjligt, att inse är inte heller möjligt. Jag hoppades på ljuset, jag önskade mig annat.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS