Blogg

Jag inbillade mig att ljuset skulle förbättra mitt sinne, att jag skulle bli gladare och hoppfull. Det känns som om det istället blir tvärt om. Saknaden är för våldsam den tär på energin, jag känner att den rinner ut, och det blir svårare att hålla humöret uppe. Antagligen syns det och damerna och herrarna som bor här på mitt seniorboende ser och hör allt, de vill också att alla skall ha det bra man hjälps åt.

Coronan har tagit tag i vår tillvaro, trots att vi numera är vaccinerade här, så smittar den genom att vi blir deprimerade. Ikväll ringde det på dörren, och utanför står en av damerna med en tallrik med kakor, och en tårtbit. Det behöver du för att pigga upp dig, sa hon. Omtänksamhet och omsorg vi försöker att hjälpa till där vi kan, det. Det känns "och jag kunde sluta tycka synd om mig själv" för tillfället.

Du min älskade vän i din värld finns inget, du sov idag igen, du höll min hand men bara kort, sedan försvann du in i din egen värld. Man kan naturligtvis förstå och nicka när personal förklarar  men det är inget som för närvarande hjälper mig, jag ser hur det stupar brant nerför, och inga bromsar finns kvar. de är slut. Att fortsätta framåt är inte möjligt, att inse är inte heller möjligt. Jag hoppades på ljuset, jag önskade mig annat.  

Kylan har gett sig en del och det är riktigt skönt. Det kommer kanske mer snö, men det tål vi, än är det lång till våren. Det vackra vårvintern måste få en plats, solen måste också få visa sig. Idag hade jag samtal med läkare och vi diskuterade hur vi kunde lindra lite av det som gör ont, när du min vän måste flyttas på. Ibland så tycker du att det känns mer ont, på vissa ställen. Men eftersom det är svårt för dig att  visa var, måste vi hjälpas åt att hitta en väg som det blir bra för dig.

Idag var vi ute en knapp timme och du var inte på humör riktigt, det kan bero på att det är bökigt med så mycket kläder och att det känns tröttsamt. Jag funderar över om jag skall avstå några dagar, och att vi bara sitter inne. Det kan ju tänkas att omställningen med något som du inte riktigt förstår, skapar problem. Jag får se i morgon om du är gladare.

Skogen ger tröst den är rogivande, och man är ganska ensam och riskerar inte att stöta ihop med andra människor. Jag tänker på smittorisken som just för närvarande är mycket hög här i Västerbotten. Vi hoppas ju på att det går ner så småningom. Många av oss lite äldre, och personal är ju nu vaccinerade, men ändå  känns det inte säkert. Vi lever i en bubbla som när som helst kan spricka. Den engelska smittan är här och har kanske tagit över. Ja den som lever får se sa någon läkare på Tv i morse , Det var ju en passande kommentar utav honom.

Vi delar på solstrålarna, de får upplevas när de kommer. Varje dag man kan se en blå himmel och en aning vintersol, höra hur det droppar från taken. Då får man känslor i kroppen. Men det finns säkert saker som inte riktigt håller måttet, men på något sätt har man mer över seende med sakernas tillstånd när solen skiner.

Låt oss vara tillsammans så mycket det går, tänker jag. Tiden är på något sätt utsatt det gäller att ta vara på den. Jag kommer aldrig att glömma känslan, om den än är lång ifrån den nuvarande. Vi hade beslutat att göra båten till en lunchrestaurang under vinter halvåret. På min lott var då att tillreda två lunchrätter och varje dag baka matbröd. Receptet hade jag sett från "Karin på Öland" hur hon bakade sitt matbröd. Jag snodde det rakt upp och ner, det är väl preskriberat nu? Det var mycket uppskattat.

Men vad hela denna historia skull mynna i var att just känslan att på morgonen gå ner till båten, och i lugn och ro stå och baka 10 limpor bröd. dofterna spred sig och jag kände mig så lycklig. Det känslan återfinner jag just nu när jag varje dag samma tid går till dig min kära vän, och vi återser varandra, kan hålla händerna och även ta en promenad i solen. Så enkelt det kan bli ibland.

Det är en morgon med sol -7 grader och vinter. Vi befinner oss i Norrland och det är 1,30 snödjup utan för min bostad. Det glädjande är att jag numera inte behöver skotta, vilket var den huvudsakliga sysselsättningen tidigare. När man hade skottat rent framför garaget så lossnade snön från plåttaket, så det vara börja om från början. Nu är det endast parkeringsplatsen jag behöver hålla rent. 

Idag skall jag som vanligt gå upp till min hustru och hoppas det blir en dag av vakenhet så vi kan umgås lite kanske jag kan bjuda henne på Kaffe. Igår upptäckte jag att samtliga i personalen var utrustade med visir. De är första gången jag ser det på dem . Varför undrade jag Nu är vi alla vaccinerade bär munskydd som tidigare ,varför då helt plötsligt visir? Jag frågade om det var så att man hade beställt visir för länge sedan men inga fått några ,men igår kom dom och då måste man använda dem. Var det inte lite sent påtänkt. Bättre sen än aldrig svarade man då.??

Som tur är har jag inte behövt detta ännu, och vi har ingen smitta på boendet, ännu så vi kan kanske klara oss. Västerbotten är hårt drabbade just nu, Skellefteå Lycksele och Umeå är de hårdast ansatta orterna, och möjligen kommer vi i inlandet att klara oss. Men det finns inga garantier. Hur som helst jag reser inget, jag går emellan Dig och boendet sedan raskt hem och stannar där till nästa dag. Ja ett par gånger i veckan måste jag handla och det får bli idag på eftermiddagen när jag går hem ifrån dig. Jag kommer strax och vi stannar inne idag.

Om nu, vi bara kan förstå det vackra omkring oss, mår vi mycket bättre! Det visar sig att vi själva är herre på täppan. Ja det jag menar, är att det är endast du själv eller jag som kan påverka din /sin egen situation. När jag ser ut genom mitt köksfönster ser jag solen. För många är det en självklarhet att se den. men nu har jorden börjat vandra, från att varit på skuggsidan om solen, lutar sig mer åt höger vilket ger oss här uppe, sol. De flesta som bor söder ut behöver inte reflektera över den saken . Vi här uppe uppskattar solen när den visar sig.

Man får andra idéer när ljuset återvänder, man börjar planera ,man sätter upp tavlorna som blivit kvar på golvet, det blev bra. Skidorna kommer på och jag njuter av den stilla och lugna tillvaron just nu. jag måste också uttrycka mig positivt för att förstå att det finns ett hopp, någon stans. Sportlovet bör alla få glädje av, antingen hemma vid eller på fjället. På fjället finns det dessutom mycket plats, det behöver inte bli trängsel. Det kan gå flera dagar innan man möter någon. Ja då har jag inte räknat med backarna och liftarna, de är ju knökfulla och sedan ölen efter avslutad tur. Det är inte min pilsner, jag stannar hemma och åker i ett spår med plats för en skidåkare utan smitta.

Har precis anmält att jag kommer till dig idag, och att vi stannar inne. Det var nyss -22 lite friskare luft idag, än igår med minus 13. Det är sköt ganska myggfritt och situationen är greppbar. Jag kommer strax min vän.