Blogg

Tankar, tid! Nu när jag har tid kommer också tankar som jag kanske spolat bort tidigare. Det kan röra sig om vad som helst. Ofta handlar det om kärlek, gemenskap. Det syns inte alltid utan på men, finns ändå. Många av oss döljer, eller bara kapslar in sina känslor. Man vill inte visa sin sårbarhet. För att visa känslor, är att vara sårbar, vi saknar ofta försvar mot en känslomässig handling.

När saker händer och man tvingas se det i ljuset, av en gemensam dramatisk händelse. Just i detta nu, måste man visa var man har sina känslor ,för sig själv i första hand men även för om givningen. Fortfarande vill man inte tala om dem för risken att verka sårbar eller åtkomlig i andra och avgörande sammanhang, man ser till att passa in.

Just nu med den avgörande krisen med smittorisker skapas en ganska omfattande och som jag ser det avgörande känslomässig situation. Man blir sårbar i sitt inre man måste tänka sig för, man bör inte träffas nära. Vi måste hitta ett sätt att hantera känslor. Man måste tillåta sig att visa dem, att gråta och känna sig ensam utesluten, hör till den sjukdomen Coronan. Styrkan som finns hos oss är när vi tillsammans kan samlas och känna en gemenskap, som till exempel vid krigs situationer eller bränder eller liknande. Man kan enas gå tillsammans visa sina känslor och genom lida situationen. Så är det inte nu nu skall man tänka tvärt om.

Det blir svårare att lösa problemet för vår önskan är stark att få lösa det tillsammans. Det är då man finner tröst och styrka. Nu måste vi finna ett annat sätt att lösa den pågående Coronasmittan.

Det borde vara på annat sätt! Det borde också kännas på ett annat sätt. Jag önskar att jag kunnat se positivt och glatt på tillvaron. Jag har ju all tid att reflektera. Men det låter sig inte göras. Jag finner inte vägen ,tråden, känslan i att vara positiv. Idag var det en sovande dag Du hade duschat och magen var i ordning, det tar på dig den ansträngningen, personalen verkade tillfreds. Man känner också av stämningar  varje dag påverkas jag av när människor försvinner.

Människor som under de senaste två åren jag känt, stundtals har det funnits en familjekänsla ,ja vi har enats runt samma problem, vi har diskuterat, fikat sett på tv tillsammans och om inte direkt umgåtts, så har man känt en viss trygghet ,man kännde sig inte ensam med problemet. En efter en har försvunnit dött. Sedan vi kom till boendet har 8 stycken människor man blivit lite vana vid,slutat att leva. Deras anhöriga kommer inte mer, de har sina saknade i sitt hem.

Det är klart att jag påverkas och drar slutsatser, när jag sitter hos dig och håller dina händer, du sover men värmen omkring dig och dina djupa andetag låter mina ögon tårfyllds, det kunde ha varit av glädje för dig och mig. Ensamheten är inte svår. men jag har inte kontakten i Malå. Idag var det tomt och stämningen blev inte bättre av  upptäckte att ännu en patient avlidit Jag kände att jag ville tala med sjuksyster men hon viftade bort mig, hon hade telefon och fullt upp .Jag ville inte störa.

Under de sämsta av dagar kan jag känna hur allt känns hopplöst det som kanske ändå borde vara hoppfullt när solen skiner och nåoon påstår att vädret är vacker och skönt. Jag tror på det och hoppas det kommer att gälla mig också imorgon för då kan vi gå en promenad med rullstolen min kära.

Tid vad är det, vilken tid menar man då? Är det den tid man anser inte ha, eller inte hinner med? Jag har gott om tid, det är nästan för mycket gott om tid just nu , det har det varit hela detta år tycker jag. Det är flera år sedan jag hade ont tid, när jag kunde säga jag hinner inte. Jag har alltid passat tiden, nästan så det för människor runt mig blivit irriterande. Jag minns min morfar ,de bodde på den tiden i Utansjö ,ligger i Ångermanland inte långt ifrån där jag är född. och uppvuxen. Om morfar skulle åka till stan, villa han gå en timme innan bussen skulle vara där. Mormor försökte bromsa men det gick inte. De kunde stå och väna på bussen en till två timma, Man undrar varför.

Nu är det tomt det finns inte att lägga tid på, läsa titta på tv. Förresten igår tog man bort alla lagom program som jag har genom mitt bostad bolag. Varför undrar jag? nu har jag bara 1 ,2 ,4 Ok det räcker jag är inte så intresserad men tittar ändå.

Att läsa är bra för mig men jag somnar lätt, resten av tiden målar jag ibland, mer sällan nu. Går till min kära hustru går hem, och väntar till nästa dag. då jag åter går till min hustru. Visst låter det tråkigt? Ja det är tråkigt Kanske när den andra sprutan är applicerad kan man företa någon kortare fotoresa, eller kanske en tur till min kusin i Ö-Vik. Livet ser ut som det kalhygge som bilden visar. Men jag har mycket tid ,vad skall jag göra med den?

Jag tittade på sporten igår, och en del intervjuer, det slog mig att nu är det bara ögonen som inte far någon sponsor. kanske man kan uppfinna linser med SJ på, så de lirar tillsammans med munskyddet. Sj tjänar pengar och gör reklam använder Corona smittan för sitt ändamål, Man kan tycka vad man vill om det. Men det ser inte roligt ut med hela skidåkaren fullkletad med reklamskyltar. Och SVT som är emot reklam. Om SVT intervjuar en bonde med en mössa, där det står ett firma namn så suddar man ut den märkningen. Hur kan man då släppa fram dessa reklampelare utan åtgärd. Pengar ,pengar ,pengar. Vi ses imorgon min kära.

Att resa är för många ett sätt att utvecklas, och att stilla syn nyfikenhet, om andra kulturer, träffa människor, äta en god måltid i ett främmande land. Vi är inget undantag, hela vår världsbild har kretsat kring resor. Vår tid är vår resa. Den pågår ständigt.

Den senaste resan pågår fortfarande och startade 2012. En utredning om ett minskat kom ihåg, man sa det kunde vara Alzheimers sjukdom då i Uppsala och . Vi flyttade till den sköna norrländska naturen, och Rökå blev vår stopptid. I Umeå förstärktes diagnosen, det var sannolikt Alzaimer du drabbats av min kära hustru.

Resan började där, och vi klarade av några inledande år med att försöka bibehålla den positiva känslan, mellan gråt och skratt. vardagen löstes med att vi hjälptes åt men började förstå att sjukdomen har ett slut, som ingen av oss ville gå med på. Det som kändes mest avgörande för att bibehålla en viss form av rörlighet. du fortsatte att kämpa. Mitt i mitt städarbete, och med dina tårar rinnande . "Bert jag behöver hjälp". Din insikt i den stunden ändrade färdriktningen. Nej vi gav inte upp utan sökte oss in på en annan väg.

Det resulterade i att vi fick ett boende som skulle  passa för det ökande behovet. Under några månader med mycket tung inkörning, vägen var smal och mellan hopp och förtvivlan, fick tiden utvisa riktningen. Min maktlöshet kunde jämföras med att du ramlade överbord och jag inte orkade dra dig upp i båten. Våra gemensamma krafter har alltid varit vår styrka att lita på. Nu måste vi lita på andra, och vänja oss att se det på annat sätt, under resans gång med tillfälliga avbrott. Nu har vi varit resande i snart 9 år, vilket troligen är den längsta av våra resor som fortfarande pågår..

Tillvaron känns ibland bräcklig och omöjlig att förstå. Små saker kan bli stora i tanken. Det kan underlätta med om det finns någon att tala med. Att trivas med sig själv och omgivningen är en förutsättning. Jag vet inte varför jag tänker på det just nu. Det är vår bröllopsdag samt di födelsedag. Jag köpte med mig tårtor till hela avdelningen. Vi försökte med lite prat, det går inte att förstå, vi når inte fram. 

Att ta på mig jackan och lämna dig, känns inte tillräckligt tillfredställande just idag när det är vår bröllopsdag och din födelsedag. Livet känns på något sätt fattigt och när jag handlade i affären, var det för att det bara för att det behövdes, jag ville tillbaka till dig. Men du sov så gott när jag gick. Just nu får man gå försiktigt fram, bärigheten i livet är tveksam. Jag känner mig ledsen och jag saknar dig.