Blogg

Grinden är öppen det verkar som om det kan ordna sig, du pratade mycket idag du såg glad ut när jag kom. Det är så mycket jag vill visa dig, som vi tillsammans kunde få uppleva. Jag vet inte var någonstans det finns kontakt? Alzheimer är en djävulens sjukdom. Det saknas förståelse. Idag kom du ut med en av personalen, den enda på hela boendet som tar fram kaffe en kaka, och dessutom hjälper till så du får det också. Ingen annan har under alla år arbetat så för anhöriga, och de som är sjuka.

Man blir ledsen sorgsen och tappar focus och börjar tvivla, det skapar i sig en asocial inställning. Den drar ner os anhöriga till en nivå som vi inte klarar av. Många av oss orkar inte besöka eller inte dra anhörigas problem. Tydligen förstår inte om man inte finns i den situationen. Vi behöver hjälp ,många har sina anhöriga i form av barn som kan stötta upp ,men andra saknar det stödet. Vi ligger illa till nu och många fler dödsfall kommer att ske och kanske inte av just smittan. Det finns en oro som smittar och skadar både hjärta och lungor. Stänger man nu en gång till blir det stora bekymmer. Jag brukar inte vara rädd men nu är jag det. Jag kommer imorgon hoppas jag. 

En ny känsla infinner sig, när man varit i från varandra, den invanda och nödvändiga lontakten saknas i den meningen. För mig blir det en strak längtan, ja kanske ännu starkare när man inte kan nås. Jag upplever saknaden, så rotad i allt jag företar mig i, många upplever det kanske lite förvirrande, och att jag tillsammans med svag eller ibland dålig hörsel svarar upp åt väggarna fel. Man måste hela tiden korrigera sig i situationen. Det blir jobbigt för andra människor, och givetvis även för mig. Det handicapet tillsammans med saknaden efter ditt sätt att skapa ro i tillvaron blir till slut övermäktigt. Jag måste till varje pris hem igen.

När jag då kommer till dig ,du ser mig men kan givetvis inte riktigt förstå sammanhanget, med mig där, jag föreslår saker som du normalt inte får på ditt boende. Det kan i början bli förvirrande för dig vilket syns på dina rörelser och du kan bli orolig. Situationen du hamnar i vill du troligen förstå, men det går inte riktigt. Idag var det en till början, svårt att hitta någon gemensam nämnare, det fattades  något och det var ju 9 dagar sedan du var ute. Vilket i sig är ganska besvärande.

Du tittade dig omkring pratade lite och när jag sökte efter någon melodi såg jag att du rörde tungan som för att tralla med. Plötsligt började du sjunga. Mina tårar var inte långt borta, det visade sig att du, dessutom försökte förmedla något som jag inte förstod. Du var glad och leende, svarade, Ojdå, Det betyder så oerhört mycket för mig, min älskade vän och livskamrat. Vi gör ett nytt försök i morgon.

Vad får oss att glömma? Vad eller vilka mekanismer sätter igång oss när det känns obekvämt att komma ihåg? Är det avsaknad av kontakt eller är det synintrycket som avgör. Någon sa att det jag inte ser, finns inte! Är det så enkelt? När man då läser om bränderna i Grekland tycker man kanske att det är fruktansvärt, Men när man släckt Tv är det glömt, kan det vara så att mitt sinne inte vill ta in det, och därmed kopplar jag in ett annat och för mig själv något som skall lindra de plågsamma. 

Ett annat sätt visas i en lång rad med för mig icke skrivbara superlativer på Facebook,om vår regering och invandrare mm. De använder en annan teknik nämligen det rädda hundar brukar göra,de skäller. Ett uttryck som blivit allt mer irriterande.

Du och jag min vän har funnit en strategi som kan för oss fungera, i nuläget vi försöker med kommunikation i det lilla, försöker hålla ett lämpligt avstånd ,försöker leva som vanligt, naturligtvis går inte det i längden. Vi måste få ett slut på besöksförbudet. Det blir troligen en "klassnings fråga" Man bedömer hur frisk du är vilket sker även nu när vi får träffas utom hus. Men det kommer troligen bli lite hårdare och vi får endast befinna oss på ditt rum, inte i offentliga lokaler. Jag reser bort nu ett antal dagar, åker på Måndag morgon. Den massage som jag bad att man skulle göra på dina axlar och ben. Har äntligen blivit schemalagt. Nu gäller det att följa upp det så alla i personalen känner till och, utför massagen ,Jag kommer att ringa varje dag och kontrollera. Jag litar inte på det sagda eller skrivna då många av personalen inte kan läsa riktigt och förstå. Men nu kommer jag straxt skall köpa lite saker du behöver . 

Utsikten från en påbörjad  utkiksplats på toppen av den nylagda vägen genom Malå. Med den skattefria gamla bilen, kan jag nu förflytta mig lite längre än den cykel på två hjul som jag vanligtvis åker med. Naturen finns visserligen runt knuten men det är naturligtvis en begränsning om man vill fota en del.

Vi träffades som manligt och du såg ut att må förhållande vis bra. Jag hade under helgen författat ett brev till ansvariga för din vård och omsorg, Det finns ju alltid saker att påpeka, i hela stora kommunala Sverige med målsättning att spara in på äldrevården. Så även till den lilla enhet som du bor på. Problemen är likartade och det andas ekonomiskt, det finns egentligen ingen kommun som kan svara upp mot de kostnader som äldrevården kräver. Min vilja inför ditt välbefinnande sträcker sig till dina basala och i vår överenskommelse. Att lösa dina behov och inte låta den minskade bemanningen bli till problem.

Jag fick därför ett samtal med föreståndaren som visade upp, en förståelse för mina argument vissa är sanningen resten är av olika orsaker sekretessbelagda och kan inte åtgärdas. Den ständiga oron som nu lättat något finns där som en bevakning och kan när som helst uppstå. Vi har ju svårt att överblicka behoven när vi inte kan komma in och se hur det ligger till. Men tills vidare kommer du att bli bättre omhändertagen och de missar som jag påtalat skall inte upprepas enligt föreståndaren Jag kommer strax till dig min vän.

Man får ibland en känsla av att vara utanför, att inte tillhöra samhället eller livet som naturligtvis ändå pågår i någon form. Men det känns som att sitta i ett väntrum,att det skall hända något att någon skall komma fram och meddela att nu är det din tur Jag följer en del seglare som nu befinner sig i sin ensamhet ute på ett stormfritt hav.De meddelar att de har det bra, att maten kommer att räcka och att det finns vatten att dricka. Jag är kanske lite avundsjuk eftersom mitt väntrum i min ensamhet, inte skapar någon direkt förändring, och inget spännande händer.

Där ligger hon väntar ,hon kan segla men det krävs att hon kommer i vatten, att någon styr henne, att jag kan läsa hennes önskan att segla på öppet hav. Att byta väntrum. Corrona har satt en agendan ,vi måste hålla oss till den, egna önskemål får för tillfället komma i andra hand. Frågan är hur lång måste väntan bli. 

Idag min vän var du ledsen, och jag såg för första gången på länge en tår, du hade troligen en svår morgon, det fanns stress bland personalen. De hade inte tillgodosett dina behov, de körde ut dig till mig, men du var inte påklädd för uteliv. Personalbrist. Jag blir lite arg, men mest ledsen av den brist på förståelse, och att man inte ser dina behov. Toabesöket uteblev och det skapade en förkortat besök, då du behövde byta blöjor. Jag lyckades ändå på någon timme få ett leende av dig. Jag åkte hem på min Cykel  med en sorgsen tanke och återigen kände jag den maktlösheten ,som infinner sig. Ansträngningarna  har inget resultat att förmedla vi Anhöriga känner oss utnanför. Det skapar en tråkig situation. Jag kommer som vanligt imorgon.