Blogg

När man går in i en godisbutik och rakt fram ser den godis man var ute efter, och när sedan smaken överensstämmer med vad man önskade, då blir man lycklig. Ja jag vet jag är 81. Man väl få njuta av livt ändå.!?

Så kände jag mig när jag träffade dig idag, min älskade hustru! Du förstår att gårdagen när du var ledsen med flera rynkor mellan ögonen. Då var det jobbigt för mig. Idag var det helt annat jag hade tagit med mig färska hallon,i som du gillade. Vi satt på altanen och jag började sjunga för dig,  jag växlade mellan munspel och sång. Det var bara vi, och jag hann en hel del bitar. Att se dig ryckas med på ett sätt jag inte upplevt  på länge, du försökte sjunga med och du var glad, det kändes otroligt fint den timmen vi i dag träffades. Det var som att komma in i godisbutiken och få känslan av glädje.

Musik och sång kan även om den inte kan jämföras med professionellt utförande. Det är du  jag och våra sånger, med samma slirningar och eventuella falska inslag i melodierna, som vi alltid har burit med oss. Med andra ord ett igenkännande. Kanske finns det någonstans en mottagare i hjärnan, för dina arm och handrörelser pekade på det. Du var till och med leende, när personalen kom för att hämta dig. Vi ses i morgon ropade ja till dig i dörren ,men då var du redan i en annn värd med andra förtecken. 

Det kan vara svårt att veta hur man får kontakt med en dement person, som drabbats av alzheimers sjukdom. Det är kanske mer vanligt att tro att personen är okontaktbar, vilket är ett vanligt misstag. Man söker kontakt på det sätt man är van att få svar på. Vilket betyder att det är på mina villkor, de fungerar inte längre. Kontaktsökandet bör ske på den sjukes villkor och där  i ligger svårigheten. Det blir ganska tydligt ,med de korta besök, över någon timme, kanske i veckan, eller i månaden. Då har man svårighet  med att tyda de små tecken som finns.

Osäkerheten speglas ofta i den dementis ögon, det är för mesta är många människor inblandade. (Här borde en förändring ske på boenden). Det är nästan intill omöjligt att diskutera det med de ansvariga. De ser det från personalens sida, så kallade omväxling, det innebär att jobbet är så krävande att man måste få omväxling? Nåja åter till den sjukes och förståelse och att lära tyda små tecken som till exempel tala  långsammare. Kulsprutemetoden som numera drabbar oss både i telefoner och TV apparater, är ingen bra miljö för människor med demens,.eller för oss äldre med långsammare uppfattning

När jag sitter och försöker få kontakt på något sätt under med min fru, tar det först och främst gott och väl en halvtimme innan jag får en blick,eller att hon öppnar ögonen. För en demenssjuk människa är stängda ögon en hjälp att få kontroll, över sin situation. Att stänga ute det som krävs av dem. Jag brukar om vi är ensamma sjunga kända melodier för dig. Jag sjunger dem långsamt och betonar, gör pausar för att se du uppfattar något,. Ibland rör sig dina händer i takt ,men nära på i baktakt. Vilket i sig kan vara trevligt. jag uppfattar det, saktar ner och tar om,du ler ibland. det märks att du är med.

Jag inbillar mig att vara med i en orkester där alla skall spela med, och för att få med alla krävs en samordning, och ett bra tempo som alla förstår. Samma sak gäller här du vill vara med men när det går för fort då stängs dina ögon, och hjärnan säger stopp det går inte längre. Det är synd. Jag försöker därför med flera medel komma så nära ditt medvetande som det bara går. Tidigare kunde jag hålla din hand när jag sjöng, eller spelade och kunde känna din närvaro på så sätt. Nu går inte det, men det finns fler sätt att vara tillsammans på.  Jag kommer i morgon.

Om världen ändå vore förutsägbar, kunde vi människor kanske samsas och njuta av den tillvaro vi skapat. Så är det tyvärr inte ,vi tänker olika och handlar därefter. Stora herrar uttalar sig som om de äger sanningen. Omedvetna om  att det finns flera. Det finns alltid ett motstånd, ju högre upp man kommer i hierarkin ju större. I min lilla låda ser jag orättvisor som lätt kan undvikas ,med mina ögon och mitt ringa förstånd.

Jag upplever att vissa beslut hänger ihop med andra önskemål än mina. Jag tar ett exempel så ni inte tror att jag fått solsting. På ditt boende min kära hustru bor är det som i övriga delar varmt, mycket varmt. ja för din och dina medpatienter som inte kan själv bestämma eller dricka, eller flytta sig till en svalare del, är det givetvis helt beroende av dem som är ansvariga. Som anhörig känner jag det som min plikt att påpeka vad jag ser. Man måste sänka temperaturen några grader för att ni inte skall svimma.

Då möts man av motstånd för kommunens pengar räcker inte till, att både lägga nya plattor utanför huset och att skaffa en kylanläggning, Den frågan har lyfts( det heter så nu mera) av anställda av ansvarig och av personval. det har på gått sedan den förra värmeböljan, för tre år sedan. Jag blev därför lite näsvis mot ansvariga eller rättare sagt förbannad. Och lovade gå vidare med detta i andra sammanhang, om inte det ordnades en kylanläggning omgående, för folk har ont i huvudet, mår illa och orkar inte dricka eller äta. Givetvis blir jag som anhörig besvärlig och kanske obekväm. Vilket för min del saknar betydelse då jag vet att om vi kan få fram ett resultat så kommer patienter att må bättre.

i morse fick jag ett mail om att man hade beställt en anläggning. men nu gäller att följa upp det annars rinner det ut i sanden man lägger utanför..Men för att skingra tankar kan man se böcker som handlar om svalka och salta bad. Med andra ord havet som E-bok kan man enkelt ladda ner ett antal semester läsning och läsa på sin telefon till ett överkomligt pensionärs eller sjuksyster lön. 

Risken finns att det spårar ur lite om man inte är uppmärksam på Vården och utförandet. Vikarier är givetvis nödvändiga nu när semestrarna börjar. Ena dagen är det frid och fröjd. Man byter folk på avdelningarna fortare än den tid det tar, att vända ett ägg i stekpannan. Lika snabbt försvinner personalen. Igår saknades det dryck till dig under en och halv timme ,vilket vi fick ringa och påpeka. Vi bad om att du och flera skulle bli insmorda med myggolja. Idag meddelade man att du hade många myggbett som var mycket stora och besvärande. Man använde kortison salva för att lindra.

Man bör som anhörig vistas två meter ifrån, och det innebär att om du skall få i dig dryck måste personal finnas. Det finns ingen vart de tagit vägen vet jag inte men avdelningen är tom. Vi kämpar en ojämn kamp och det sker saker som jag ser men inte kan påverka. Det vänstra ögar var nästan igen svullet idag av myggbett. Vad gör man. Nu måste jag få dig att dricka och att smörja dina anklar och armar..Du sov mycket och det visade sig att de inte tog upp dig förrän klockan 1100 idag. Trots allt fick vi en dag tillsammans och du kunde se mig. och jag dig.

Att hålla handen är inte tillåtet numera, det är en tidigare bild. Men det är ganska säkert att du min vän har lidit av att jag varit frånvarande. och att det ökande avståndet påverkat. Jag ser en tydlig förändring bara på några dagar, hur du tittar på mig. Det är inte bra för oss, vår grannes man, var riktigt sur idag. han tyckte att hans fru inte varit hos honom tillräckligt ofta.På flera av patienterna kan man märka att det är saknaden.. Medan de sitter där i sina rullstolar utan att någon bryr sig om dem, förutom vid mat och läggdags. jag blir ledsen varje dag när man ser saker som vi kunnat avhjälpa för våra anhöriga. 

Idag var en bra dag för dig, efter en halvtimmes "introduktion" med lite solning och småprat lite kaffe och någon godis, att stoppa i munnen. Du glad och när du åkte in för att vila och fika och lovade jag att komma imorgon.Du nickade. Jag såg en tydlig förbättring på ditt humör.

Ibland undrar jag varför jag sitter och skriver den här bloggen? Det är knappast någon som är intresserad . Behovet att skriva av mig är fortfarande viktigt. Eller rättare sagt berätta vad som händer dagligen.En dagbok, en logg samma som jag varje dag skrev på båtarna,jag har en trave med loggböcker från våra resor. Många av dem  omvandlades till artiklar som vi trugade på några utvalda tidningar, Skillnaden är att här blir jag aldrig refuserad. Det är ingen som kan skicka tillbaka det jag skriver, med en vänlig hälsning, "att det är inte rätt forum för var tidning eller vi har inte plats just nu men välkommen åter"

Du min vän var faktiskt mycket duktig på att forma dagliga händelser,.med en knorr och humor. Jag försökte på mitt sätt att sätta lite torr och grumligt konstaterande på det som hände oss. Nu finns det samlat på lite olika ställen, och tack vare en vänlig människa kunde vi, hedra din fina ton i böcker och artiklar, göra en trilogi, som man kan läsa med andra ögon, än dem man hade på sig när man seglade. Det kan det finnas andra kvaliteter, än segelbyten, och motor krångel . Men frågan är fortfarande Varför skriver jag?