Blogg

Idag har jag kokat en traditionell löksoppa, och dessutom cyklat någon km. Resten av dagen har jag inte gjort så mycket. Klockan 10,30 ringde jag till personalen på ditt boende och förhörde mig om hur du hade det. Jag pratade med en av de personal som jag har ett stort förtroende för, han försäkrade att du mår bra och att du är pigg på morgonen,äter bra och visar inga tecken på sjukdom. Varje dag jag hör det blir jag lugn. 

Nu har boken jag skrivit kommit ut och ligger på Vulkan bokförlag, själv har jag inte fått några böcker ännu men de kommer väl. Det är märkligt så tyst det ä överallt, inga skratt eller barn som hoppar och skuttar, och här sitter ett gäng gamlingar och känner sig instängda. Jag känner mig inte instängd men vill inte heller orsaka något som kan få dig min kära att bli sjuk. Jag vill ju gärna träffa dig och kan också få göra det utomhus. Om jag håller ett avstånd till dig. Men det känns lite konstigt att jag skall stå en bit ifrån dig, och inte får ta i dig. Medan personalen får göra det ,hur uppfattar du det?

Jag är ju i det dilemmat, som så många med mig som har sina anhöriga på annan plats. Jag avvaktar tills det ser ut att bli lite lugnare på smittan nu börjar man tro att det kan sprida sig ute i landet, så kanske det blir något här också. Vad jag vet är det inte många i Västerbotten som är smittade, och i Malå relativt få. Man önskade att det fanns någon som tar ett ansvar här i kommunen och berättar hur det ser ut, men en sådan person finns inte vad jag vet. Dagen känns hyggelig.

Ja det jag ser när jag vaknar är ungefär som jag känner mig, Grannhuset är min utsikt,samtidigt min trygghet. Här bor riktiga människor och vi ser varandra, vi tänker på varandra. Ingen tät kontakt vi håller avstånd och tar detta med ett stort allvar. Vi kan samlas 15 -20 st,någon bjuder på kaffe. Om det är några som allvarligt är införstådd med karantänbestämmelserna så är det vi, här på Seniorboendet.

Givetvis tycker vi det är tråkigt och att vi inte kan träffa våra anhöriga,just i denna stund då de behöver oss som mest. Jag saknar dig så fruktansvärt att ibland måste jag ta en runda med cykeln, för att skingra de depressiva tankar och som gör huvudet till ett inferno. Jag tänker på dig och ringer varje dag ,men kan inte höra din röst för du har ingen. Jag kan inte se dig eller få kontakt med det personliga hos dig och mig. Det smärtar.

Något gladare kanske det blev när jag fick besked att boken jag skrivit var på väg, till mig.  Det är en mulen dag jag har handlat på Konsum, det var bara två till så någon trängsel var det inte. Många anser att vi inte skall handla själva, men jag vill inte låta någon annan, jag vill se varor och klämma på frukten jag köper. Ha en bra vecka alla som läser, det var inget nytt för det blir så tjatigt med att ha synpunkter på allt dessutom tröttsamt både för mig och den som läser. Boken kommer att ge tillräckligt av hur jag mår och vad som kan bli  det kan bli var och ens kritiska läsning.

Det är relativt lugnt i vårt område, inombords förekommer det givetvis en del rörelser och tankar. Men det är knepigt att hänga med i nyheter och vad som är aktuellt för tillfället. Det som är mest förvånande är alla experter som byts varje dag, nya ansikten ,men med samma budskap. Då kan man undra med så mycket experthjälp och med inställningen att rädda oss gamla, Varför dör vi då? I många fall kanske vi skulle ha dött ändå av olika anledningar ,men satsningen på att hålla oss vid liv ett tag till misslyckades.

Jag hade tänkt mig ett besök hos dig idag ,men avvaktar tills det blir lite varmare. Det är fortfarande lite kallt och snön ligger packad utan för mitt fönster. Men våren kommer det är jag övertygad om, men inte än verkar det som. Jag ringer dig varje dag, synd att du inte kan tala med mig, och synd att vi inte får träffas. Jag var till affären igår och jag höll avståndet till min nästa,det sitter plexiglas framför kassörskan, avståndet till oss gamla har blivit större. Vi klarar säkert det, för i vanliga fall utan smittrisk hålls alltid ett behörigt avstånd  till oss gamla och föräldrar, så skillnaden är inte så märklig, mer än att det numera är det uppe på regeringsnivå.

Lappland är ett eget land brukar det stå i reklamen, för att locka hit folk till skogen och älvarna. Nu varnas det för att åka upp till fjällen och sjöarna. Det finns risker, knappast att det finns någon större möjlighet till överlevnad för coronan på våra svenska fjäll. eller vid våra friska älvar, det är säkert riskfritt att bila till våra djupa sjöar och med avstånd på någon kilometer pimpla upp lite fina öringar. Ändå får vi hoppas att det kommer en varm sommar med möjligheter, i stället för begränsningar.

Ja vi träffades utanför igår, det är med både glädje och sorg jag ser hur din tillvaro är. Jag försöker hålla det på en bra nivå, men när du krampaktigt håller i min hand,förstår jag att det finns känslor som bara vi kan förstå. Små ord och nickningar blir tecken på att jag finns någonstans hos dig, och min gråt ligger ständigt i närheten.  Jag förstår inte att jag reagerar så, att det tar så hårt i mig när vi ses. Alternativet att inte ses vilket nu i två veckor har varit fallet. Det är inte någon bra lösning.

Skötsel och med min frånvaro, skapar ju i sig själv problem, det är personalproblem det förstår jag, nya ansikten, och fortfarande vandrar man mellan seniorboende och vårdavdelningar, samtidigt som man vägrar att inse att det kan betyda en stor smittoirisk. Man blir förbannad när högt utbildade och ansvariga för äldreboenden har en inställning som gör dem själva till oansvariga. Man kallar det numera samhälles smitta och kan inte se att det är deras angelägenhet..Jag frågar om man planerat något skydd, svaret blir ,de byter kläder!?

På något vis blir det för mig personligen en påminnelse, om att vi har en fast och säker kärlek ,som också  tillsammans med solen ett vår värmande ett positivt inslag. Jag mår faktiskt bättre av att själv konstatera hur det se ut för dig. Att skötseln inte blir som när jag är dagligen närvarande får kanske, under dessa omständigheter passera, och tas upp senare. Jag kunde i alla fall klippa de långa naglarna igår. Visserligen under en del protester,men med lite övertalning så lyckades vi. Jag kommer inte idag ,vill inte pressa på och i onödan riskera om det förkommer någon smitta. jag känner mig i dagsläget fullt frisk. Vi har tillstånd att träffas utanför huset, så det är ingen överträdelse från min sida.

Jag har ju skrivit en bok om Alzheimer, och min upplevelse om den förändring vi upplevt, hur kärleken kunnat utvecklas trots handikappet. Det har varit och är en stor och omvälvande förändring i vårt liv. Nya beslut dag för dag, och ibland helt omöjliga situationer att förstå. Vad som däremot blev klart tidigt av sjukdomen var att det kommer att bli sämre. Hjärnan har ju en central roll över det mesta av kroppens funktion. Att lära sig förstå, ha tålamod, överseende och överbrygga. Min roll som anhörig blev totalt uppsugen av allt som vi tidigare hade kunnat dela på.

Om sanningen skall fram var det ett helvete stundtals, men aldrig någon gång under hela processen funderade jag på att avbryta min hjälp, och mitt stöd. Det fanns en tid då det kändes hopplöst och gråt skrik och till slut kärlek. Vi var så nära varandra, och det saknades andra alternativ. Man har ju under sitt liv haft det svårt att be om hjälp ,man kan själv, vill lösa det på egen hand. Den känslan blev givetvis omöjlig att fortsätta med. Vi behövde hjälp och ett övergripande råd, för att kunna gå vidare. Jag berättar i dagboksform ,men ibland kommer andra tankar i min text. Själv tycker jag ändå att det är spännande på något sätt. Det är fortfarande kärleken och saknaden som håller ihop mig,med en längtan till att besöka dig igen så snart jag får tillstånd

Boken är ännu inte tryckt men kommer förmodligen att bli det endera dagarna. Jag meddelar detta på detta sätt och vad den kommer att kosta det vet jag ännu inte.