Om

Den här bloggen handlar om livet före och efter. Segling med små och stora båtar arbete och Alzaimers sjukdom. Många av berättelserna är från resor och vårt gemensamma liv. Men även önskningar och förhoppningar.

Kontaktformulär

Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från mars 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Alzheimer.

Språket! Jag försöker hitta ett språk, Ett alzheimers språk,något som kan hjälpa mig att förstå. Jag skriver mycket, jag ritar, och målar, och jag fotograferar. Allt detta av nyfikenhet och att uttrycka mig, att forma ett språk, man vill bli förstådd. När det gäller demenssjukdom som vanligtvis går i minst tre faser, kommer språket att ändras, även försöken att förstå. I den situation vi nu är kan man nästan påstå att det är omöjligt att tyda vad du säger. Hur hittar jag då fram till dig?

Det finns alltid små tecken, och i sättet att vara som leder till någon form av språk, till exempel om jag masserar en viss del på kroppen, ofta kan det vara muskler i nacke, eller i ben får jag då fram ett leende eller att du faktiskt tycker det är skönt, då gäller det att fortsätta att öppna fler vägar.  När du har somnat strax före måltiden kan jag med en strykning på kinden få dig att reagera och i bästa fall vakna.

Men språket utan ord är en viktig det av vården, den skall göra det möjligt för personalen att sköta jobbet, utbildningen är givetvis det som skall få vårdpersonal utrustande för den typen av arbete.Det är väl tyvärr så att inte alla besitter  den kunskapen det är då vi som känner vår anhörig bäst kommer in i bilden. Vi kan göra skillnad, om som jag har tiden kan det betyda  mycket för dig att jag kommer. Det är också för min del av intresse jag ägnar mycken tid till att förstå människor och särskilt dementa i sin svåra sjukdom. Men som vanligt finns sällan några bra svar, mer att betrakta som spekulationer.

Alzheimer

Det handlar om att få luft att vara beredd på att andningen behöver hjälp. Även i vanliga fall känns luften tung av olika anledningar. För 40 år sedan rökte man en del det liksom ingick i det sociala mönstret, det var många gånger ett oförklarligt och hänsynslöst rökande från alla håll, vi deltog också med vår del av den. Som väl är har mina barn trots det avstått från den lasten.

När vi så småningom  bestämde oss för att sluta med att förpesta luften, för oss själva och vår omgivning kom vi till ett som jag ser det bra beslut, med mer av livslust och en aning friare i tanken, men också mindre belastning på ekonomin. Tyvärr kan jag inte säga att den blev så mycket bättre, men slantarna fick ta en annan väg, möjligen hälsosammare.

Nu är det just luften som kan ställa till det med den nya smittan, att den inte räcker till för att hålla oss äldre vid liv, den sägs börja med hosta och visst hostades en aning både här och där, men att därifrån kalla det corona kan vara svårt att avgöra, det finns faktiskt fortfarande människor med vanliga förkylningar om man nu anser att en alla vanlig förkylning är lätt, många avlider även av en sådan många fler än de som hittills avlidit i Coronan. Utan att blunda för riskerna, vilka är nog så allvarliga för oss som fyllt kvoten av ålder, vill jag ändå försöka leva ett liv. 

Under dagen har mina tankar om oss, du min kära hustru, som inget vet om den förstående faran att vi kan dö, av att bli smittade,  trots att mitt förnuft är en aning egoistiskt naiv, ser jag fördelarna med att vi träffas och att vi utbyter någon form av gemenskap. Alternativet gör mig både ledsen och påverkar min livslust. Då jag vet att om jag inte kommer till dig, sitter du ensam i din stol flera timmar, utan att någon tar i dig eller frågar dig om något. Du får inte pröva dina ord, för ingen säger något till dig. Vi sitter nära vi talar du kommer med ord ibland riktiga som jag förstår ,jag sjunger du faller in med ett nynnande du ler, när jag smörjer ditt ansikte ,du känner dig nöjd när jag masserar din nacke och dina ben. har jag som människa med en human inställning och kärlek till dig rätt att avstå detta. Då vården idag inte kan uppfylla en bråkdel av det vi anhöriga kan göra, för er. Ingen kan hindra mig från att göra det. Om det sedan leder till min död ja då är det väl så, och jag dör medveten om att jag fått ut det jag och du kan. Jag älskar dig min vän.

Alzheimer

Jag lurar över oss här uppe i Norrlands inland, och den virus som nu har stängt landet och skapat oro och frustrationer. Vi gamla står i fokus, vilket i och för sig var på tiden. Karantän begreppet har fått en annan innebörd. Om vi skall vara riktigt noggranna så sitter vi ju i stort sett hela vintrarna i Karantän här uppe , jag vi hämtar posten, (om Postnord hittat oss) vi tar in ved,  och skottar snö,en syssla som sällan angår mer än en människa i taget. Resten av tiden tillbringar vi inomhus från November  till Mars det och förekommer inga barhäng här. Men ändå lyder vi under den sekretess som experter satt upp.

Att ta bilen till affären en gång i veckan kan det aldrig skapa stor samling människor,ofta är det kassörskan och jag (henne får man kanske hålla ett öga på).Man har konstruerat regler efter Stockholm,  och stora städer. Med lite fantasi förstår man att vi har ett långt land, och olika behov av restriktioner. Givetvis bör man följa de experter förespråkar , med handtvätt mm  Troligen folk från de smitt täta områdena och stora städer, att besöka oss och då ökar smittrisken och fler blir sjuka. Påskhelgen kan bli ett epicentrum för denna virus. 

Du sov mycket idag men under lunchen var du vaken ,men lite irriterad, kanske något hade hänt. Eller det bara var en lite förkylning som du känner av. Vi satt en stund med varandra på ditt rum, det är kravet att vi får inte vistas i andra lokaler. Dagarna går man blir ganska trött på det enahanda livet som kanske hade behövt vara annorlunda. Hur det kunde ha sett ut vet jag för tillfället inte, men inte riktigt som det nu är.Lite ledsen blir jag varje dag, det är så jobbigt att se hur du försöker, anstränga dig att säga något men ständigt misslyckas. Det blir därför en sorglig och hopplös känsla, som är svår att tackla. Det blev tidigt idag! Personalen ville lägga dig och jag orkade inte argumentera. Jag söker inte diskussioner längre den tiden är troligen förbi. Vi ses i morgon min vän Du tyckte det var kallt ute idag,Kram.

Alzheimer

Små nära ting att glädjas åt, det behövs inte mycket mer, den tillgivna lilla fågeln (lavskrikan) som gärna utan blygsel tar en tugga av min medhavda matsäck. Ja under rådande förhållanden då världen är lagd i  "malpåse" får man se sig omkring i naturen, eller bara titta ut över den vita snön. Vi som brukar vänja oss med att snö däcken behövs på bilar till Maj månad.

Nu fick jag besked om att vi anhöriga, numera en reducerad styrka, 3 st får komma till våra kär men endast vistas på respektive rum. Någon på en högre ort!? Har så bestämt, det är alltid någon som vanligtvis sällan eller aldrig varit i kontakt med vårt boende, som fattar besluten.  Vi har bara att lyda och om jag får tillstånd, att gå ut i friska luften med dig i morgon får vi ta ställning då. Idag var det skönt tyckte du att det blåste lite på din kind.

Livet går vidare om än i snigelfart, idag träffade jag en god vän på trappan till Konsum, vi var ju ute i ogjort väder om man skall följa experternas rekommendationer ,vilket man också bör göra, vi gamlingar som man nu värnar om? Vi skall ju hålla oss inne, inte ranta rund och träffa vänner, även om vi stod 1,5 m från varandra, jo vi var noga med det vi mätte. Lite osäker på hans arm längd. Nåja vi var inte smittade någon av oss. Hoppas på en bra nästa dag jag kommer min vän.

Alzheimer

Det var mycket välgörande att sitta hos dig i dag, har varit hemma i två dagar på grund av ryggskott eller liknande. Men saknaden blev så svår att jag tog mig till boendet, och fick dela några timmar tillsammans med dig. Du var trött idag och sov mest hela tiden, men några stunder kunde du ändå titta ut på den tomma Tjamsta backen i vinterskrud. Inte många som åkte idag men det lär vara bra enligt en av personalen som var där igår.

En känsla från djupet av den gemenskap som vi ändå har, blir starkare i dessa tider. Vi saknar ju andra anhöriga både du, och jag på den här orten, vi har ju inte heller gemensamma vänner här på vår bostadsort. Det gör att vi behöver varandra, det finns ingen som kan täcka upp det behovet här. kanske är det därför jag så enträget trotsar rekommendationer, om att stanna hemma. Det kan inte vara meningen med vårt liv att skygga, för en tillfällig influensa. Den må vara allvarlig, och jag saknar inte respekt för den ,men jag försöker på mitt sätt att skydda mig.

Jag bor ensam ,träffar inga andra, går direkt upp till ditt rum spritar mina händer, och torkar av alla ytor även golv, efter besöket går jag direkt hem. Jag stannar inne till det är dags igen att gå upp till dig. Jag kan inte göra mer vi behöver varandra, både du och jag. Om det sedan leder till något allvarligare måste vi ta det då, inte nu, för nu är nu, och då ser jag vad som är bäst för oss. Hoppas på morgondagen min kära.

Äldre inlägg