Precis så känns det framtiden är suddig, förvirrande och oklar, kvällarna en egen stund av saknad ensamhet. Från att med livslust och energi drabbas och att sänka hastigheten, dra ner på farten, bromsa till du står stilla. Man börjar tänka på att backa. Söka sig till ljusglimtar, som hjälp. Hittar inte själva meningen med livet det som var så självklart tidigare. Du ser inte på mig som tidigare, du vet egentligen inte varför jag sitter intill dig, varför jag matar dig, eller varför jag enträget vill att du skall hålla dig vaken.
Det saknar egentligen betydelse för dig numera, i din värld har det ingen betydelse vem som matar dig ger dig mjölk, eller lyfter dig till sängen. I din värld vet du bara om det gör ont i håret, när jag på morgonen borstar dig och kammar dig, eller som i morse när jag blåste ditt hår torrt efter duschen. Du vet inte vad skillnaden är ute eller inne, om vi går på affären och köper tidningen, det är inget du kan registrera numera.
Men hur är det då för mig? mina tankar mina upplevelser var är jag på väg jag har ju också bromsat in jag har stannat jag tar fram de gamla minnena och jag minns dem, Just där är skillnaden enorm där är saknade som störst, där kommer alla minnen att släpa med och jag har svårt att se någonting i framtiden ,det är suddigt, tillvaron för mig är på gränsen till förintelse i sammanhanget ,hjälp, jag tror det är slut.
Så plötsligt en dag kommer jag upp till ditt rum, du ler du är vaken du tar min hand och drar den över mitt skägg, Jag blir levande igen, du finns, kanske inte minns men du är ju där och jag får känna att den kärleken är fortfarande drivkraft för oss två. Jag kan åka hem på eftermiddagen och känna ett litet hopp men också konstatera du har det bra i din värld,därvidlag kan jag känna tryggheten Vi är ändå tillsammans visserligen små stunder, men det är något att fästa upp tillvaron på och det är ett nytt minne.
4 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS