Blogg

Precis så känns det framtiden är  suddig, förvirrande och oklar, kvällarna en egen stund av saknad ensamhet. Från att med livslust och energi drabbas och att sänka hastigheten, dra ner på farten, bromsa till du står stilla. Man börjar tänka på att backa. Söka sig till ljusglimtar, som hjälp. Hittar inte själva meningen med livet det som var så självklart tidigare. Du ser inte på mig som tidigare, du vet egentligen inte varför jag sitter intill dig, varför jag matar dig, eller varför jag enträget vill att du skall hålla dig vaken.

Det saknar egentligen betydelse för dig numera, i din värld har det ingen betydelse vem som matar dig ger dig mjölk, eller lyfter dig till sängen. I din värld vet du bara om det gör ont i håret, när jag på morgonen borstar dig och kammar dig, eller som i morse när jag blåste ditt hår torrt efter duschen. Du vet inte vad skillnaden är ute eller inne, om vi går på affären och köper tidningen, det är inget du kan registrera numera.

Men hur är det då för mig? mina tankar mina upplevelser var är jag på väg jag har ju också bromsat in jag har stannat jag tar fram de gamla minnena och jag minns dem, Just där är skillnaden enorm där är saknade som störst, där kommer alla minnen att släpa med och jag har svårt att se någonting i framtiden ,det är suddigt, tillvaron för mig är på gränsen till förintelse i sammanhanget ,hjälp, jag tror det är slut.

Så plötsligt en dag kommer jag upp till ditt rum, du ler du är vaken du tar min hand och drar den över mitt skägg, Jag blir levande igen, du finns, kanske inte minns men du är ju där och jag får känna att den kärleken är fortfarande drivkraft för oss två. Jag kan åka hem på eftermiddagen och känna ett litet hopp men också  konstatera du har det bra i din värld,därvidlag kan jag känna tryggheten Vi är ändå tillsammans visserligen små stunder, men det är något att fästa upp tillvaron på och det är ett nytt minne.

Vissa dagar kommer eftertankar och ibland lite gömda kom ihåg, det är inte oangenäma på något vis utan kan mycket väl innebära något positivt. Det kan kännas bra att summera året och för söka finna de russin som ändå fanns. Din väg har varit kantad av växlande humör och överväganden vad det gäller i första hand din integritet, det är inte alltid självklart att överlämna sig till vilt främmande människor och det kan vara svårt för dig att avgöra det behovet. 

När tiden sedan gott och med viss hjälp  medicinering har du nu hamnat på en lugnare och stabilare nivå Det har samtidigt inneburit att, vi kommit en bit ifrån varandra, jag för min personliga del har Kärleken förstärkts, medan du inte riktigt kan placera mig i sammanhanget. Till en början var det svårt att se hur jag jämställdes med den övriga personalen och du inte kunde se skillnaderna.

Vissa beröringspunkter upptäckte jag du svarade på,som inte någon annan gjort och jag använde mig utav detta, till exempel pussade jag dig ofta, smekte dina kinder, masserade dina ben, och huvud. Jag tror att du kände den skillnaden samt att vi tog den promenaden ute vilket inte heller var vanligt förekommande.

Givetvis upptäcker du inte den skillnaden ,men det var faktiskt en hjälp till mig. Jag har fortsatt senare med samma och kanske mer intensiva beröringar,numera svarar du inte på dessa överhuvudtaget Du ser ofta rakt fram och är inte medveten om att jag finns hos dig

Vissa dagar kommer eftertankar och ibland lite gömda kom ihåg, det är inte oangenäma på något vis utan kan mycket väl innebära något positivt. Det kan kännas bra att summera året och för söka finna de russin som ändå fanns. Din väg har varit kantad av växlande humör och överväganden vad det gäller i första hand din integritet, det är inte alltid självklart att överlämna sig till vilt främmande människor och det kan vara svårt för dig att avgöra det behovet. 

När tiden sedan gott och med viss hjälp  medicinering har du nu hamnat på en lugnare och stabilare nivå Det har samtidigt inneburit att, vi kommit en bit ifrån varandra, jag för min personliga del har Kärleken förstärkts, medan du inte riktigt kan placera mig i sammanhanget. Till en början var det svårt att se hur jag jämställdes med den övriga personalen och du inte kunde se skillnaderna.

Vissa beröringspunkter upptäckte jag du svarade på,som inte någon annan gjort och jag använde mig utav detta, till exempel pussade jag dig ofta, smekte dina kinder, masserade dina ben, och huvud. Jag tror att du kände den skillnaden samt att vi tog den promenaden ute vilket inte heller var vanligt förekommande.

Givetvis upptäcker du inte den skillnaden ,men det var faktiskt en hjälp till mig. Jag har fortsatt senare med samma och kanske mer intensiva beröringar,numera svarar du inte på dessa överhuvudtaget Du ser ofta rakt fram och är inte medveten om att jag finns hos dig Men året har inneburit att vi fått det tillsammans och vi hoppas så blir i fortsättning också 

Det händer att jag snubblar över texter i någon annons eller,artikel som verkar intressant. Rubrikerna är ju till för att locka oss att läsa ,men inte så sällan blir man besviken när man kommer in en bit i texten den håller inte alltid vad rubriken anger.

Tyvärr måste jag tillstå att det som vi, eller jag drabbas av varje dag med ibland tillfredsställelse men också många gånger av besvikelse över sakernas tillstånd. Vården är ett av dessa. och man tjatar om vem som bär ansvaret,eller att det görs för lite åt vården. Särskilda hänsyn för ålder och krämpor fastnar i en bubbla. Har man en gång konstaterat en sjukdom, sällan att man ändrar eller söker efter andra intilliggande orsaker. Jag ser det som en miss i äldre och framför allt demensvården. Som amatör men anhörig med alla "tentakler ute" för att upptäcka andra orsaker till att du sover så mycket. När jag påpekar det blir svaret från ledningen, alltid samma svar. Det är sjukdomen sedan är locket lagt.

Samtidigt som jag kände en reaktion efter sprutan för influensa, fick du också din, efter det sov du stort sett hela dagarna. Jag kände mig uppåt och pigg idag alltså har den reaktionen tonat av, hör och häpna du var också pigg idag, vaken i stort sett hela tiden jag var hos dig, pratade mm.tittade på mig och reagerade på vissa saker, jag blev givetvis glad och vi kunde få en fin dag tillsammans. Så visst finns det andra orsaker ,men det är lätt för personalen att hamna i en icke ifrågasättande situation och därmed nöja sig med det ,tyvärr är det mycket vanligt och där bör vi som anhöriga vara uppmärksamma och ställa frågorna,ibland blir frågorna obekväma och irritation förekommer, svaret är alltid vi gör så gott vi kan. Själv klar tycker jag det är därför de har det jobbet, och det är därför vi sökt oss till er. Det är därför vi betalar för den vården.

Idag när jag låste min dörr för att åka till dig, innan jag tryckte på dörröppnaren stannade  jag upp och tänkte vart är jag på väg? Hur ser mitt liv ut? Jag har skapat mig ett måste, ett beroende, klockan 10 00 sitter jag på min cykel och trampar i väg, vinden är kall mina öron svider och ögonen rinner.

10 minuter senare är jag vid ditt boende, går in spritar  mina händer för att minska eventuell risk för maginfluensa. Helt enligt rekommendationer som boendet har. Jag trycker ned hissen det är där som det skruvar sig i min mage, det gör inte ont men det är en lite irriterande känsla, men ingen har stoppat mig då är det väl normalt, om det var något fel på dig skulle sköterskan stoppat mig, men hon vinkade bara god morgon.

Jag upptäcker dig i rullstolen, personal har rast sitter i sofforna jag går fram hälsar på dig tar, din hand, du drar den till dig, och säger usch, jag är kall du gillar inte kyla och huttrar lite. Jag tar dig med mig in på ditt rum, frågar om vi skall gå ut, du svarar ja. Klär på dig vinterkläder filtar, det tar en stund dunjackan är svår för den skall jag försöka få ner bakom din rygg, men du trycker dig mot ryggstödet du förstår inte, men vi lyckas till slut.Mössa handskar. 

Rasten är slut personalen borta, de är förmodligen på något rum ,jag går ner för trapporna kör upp hissen för min nyckel går bara upp inte ner,jag har försökt att få en nyckel som går både upp och ner, men det får jag inte. orsaken är att om jag tappar nyckeln och någon patient får tag på den kan de rymma. Det finns ingen som kan rymma på den avdelningen, de sitter där de sitter så den risken är minimal, men det hjälper inte jag tar trapporna.

Vi går till affären och du sover, jag handlar en tidning och vi går tillbaka, Vi åker upp med hissen klär av dig vinterkläder, du är fortfarande sovande, Jag sätter mig på en stol intill dig tar dina händer och känner hur tårarna kommer, jag kramar dina händer lite hårdare ,ingen reaktion. Jag skakar av mig den tillfälliga sinnesrörelsen tar tidningen vi köpte och rulla ut dig framför tv, det är skidor. Lunchdags min medhavda sallad smakade gott. Idag ris ( inte färdig kokt) kycklinggryta stod det på tavlan ,hittar ingen kyckling i såsen men lite korv kunde jag ana.

Du blev senare lyft till sängen jag hade tjatat om att du behövde gå på toaletten, det luktade och mycket riktigt du hade gjort det i blöjan. tredje dagen undviker man att ta hänsyn, till dina behov. Jag blir ledsen och förbannad, gick ner till sköterskan och chefen och frågade om det skulle gå till på det sättet men de skulle tala med personalen. Men det var ju fredag så den personalen kommer inte för än nästa vecka. 

Jag undrar vad är det för liv jag lever? Vi sätter ju själva vår agenda som det så fint heter, vi kan inte skylla på någon annan, men rutinerna börjar bli ett starkt och oundvikligt måste. Men jag gillar ju att komma till dig varje dag, jag älskar ju dig, jag är ju beroende av din närhet, trots att du inte längre känner igen mig har mitt behov av din inte minskat utan snarare ökat. Jag greppar varje dag efter det lilla halmstråt  för att få känna din värme, hoppas på ett tecken ,ibland kommer det snabbt övergående men det finns där. Men vilket liv är det jag lever?