Om

Den här bloggen handlar om livet före och efter. Segling med små och stora båtar arbete och Alzaimers sjukdom. Många av berättelserna är från resor och vårt gemensamma liv. Men även önskningar och förhoppningar.

Kontaktformulär

Sidor

Senaste inlägg

Visar inlägg från maj 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Alzheimers Seglare

En ny dag för oss,inget särskilt eller annorlunda utan det följer ett ganska givet mönster. Du ser på mig försöker komma underfund med om jag tillhör någon av personalen ,eller något som är bekant på annat sätt. Lite trevande i början, sedan kommer handen och du känner på mig, samtidigt som du noga följer mina rörelser. om det visar sig att det inte känns bra avvaktar du en stund. Så även jag vi börjar på nytt, jag drar med handen över din kind och då kommer leendet. Vi har lyckats skapa kontakt, så enkelt så lätt, men det gäller att hitta fram till det.

När så den etableringen är överstökad kommer nästa moment,du får lite apelsinklyftor och jag ser att du njuter av det, och en känsla av igenkännande visar sig du vill pussas vilket jag tror du inte gör med någon annan ,men det vet jag inte. Det tänker jag inte heller ta reda på. Allt som kan få dig att känna tillfredsställelse inför den vård du får, måste vara måste vara positivt, emellanåt kommer tvivelsmål inför detta du uttrycker ett missnöje om en del bekvämligheter ,inte ofta i det stora hela har vi lyckats få personal och mig att tycka samma sak i de flesta frågor, och att du skrivit och att böcker ligger framme är givetvis ett hjälpmedel för att de skall bli intresserade av dig. 

Det har nyligen varit Mors dag?! men vad jag förstår har inga av dina barn hört av sig!? Ingen av personalen jag talat med vet något om det. Jag är inte längre , förvånad. Det är ett svek. som jag aldrig kan förlåta ,och då är jag mycket förlåtande tycker jag själv ,men oförrätter har jag mycket svårt för.

På något sätt börjar jag fatta vidden av din sjukdom, och den hjälplöshet jag känt har avklingat av något men jag gråter ännu ibland, när jag tänker på vårt liv och hur det blev. Jag finner mig ibland studerande texter du inte hunnit publicerat men det är en njutning att ta del utav formuleringarna.

Imorgon en nu dag får vi hoppas och vi ses.

Segling Alzheimers

 

Man kan göra det på flera sätt ofta är det av egen övertygelse man väljer det ena eller det andra. Spinnaker segling kräver sin man eller sina kvinnor det är en noggrann och genomtänkt strategi ,som annars kan ställa till problem i framför allt slutskedet då den tunna duken skall bärgas och förpassas under däck. Mången har fått erfara dramatiska avslut med just spinnaker och man har respekt för den typen av segling.

Men även den till synes enkla paddlingen i kanot, kräver balans och planering, att befinna sig på rätt köl och inte bli överraskad. Båda dessa sporter om man nu vill kalla dem det, har en spännande ljusning över sig. Det finns också ett tredje sätt som jag och vi, var mer intresserade av. Att bo och leva ombord på en båt med allt vad det innebär. Själva tillfredsställelsen av att i det trånga utrymmet som det för det mesta är, i jämförelse med hus eller lägenheter. Den typen av segling att i långsam takt ta sig till nästa intressanta mål, är inte bara en spännande upplevelse utan också det att tillsammans kunna leva och finna sig tillrätta, att vara nära varandra, det både kräver respekt och insikt.

Själva arbetet att på land, under igångsättnings perioden, att förstärka den sociala gemenskapen som vi så väl behöver, skall man inte förringa den är nödvändig, särskilt om man som jag kommit upp i mogen ålder, finna vänner och gemenskap, där man  sällan behandlar oss olika i fråga om ålder eller var man jobbar med eller var man har för status i övrigt. Här är bottenfärgen lika kladdig för gamla som för unga här är putsningen på skrovet lika ansträngande för axlarna för en direktör eller en pensionär. 

Livet ombord är uppiggande och nödvändigt. Jag kommer "ombord" till dig snart.

Seglare Alzheimers

Klockan 0400 hämtade taxin mig i Bastuträsk, och transporterade mig till hemmet i Malå. Det var folktomt på gatorna. Tyst solen var uppe och det såg så idylliskt ut som jag tänk. Fritt från trängsel och larm i storstaden jag nyss lämnat. Scenförändringen var så påtaglig att jag hamnade på gränsen till den så kallade "lappsjukan" Om den existerar vet jag inte, men kan tänka mig att det är som den känslan.

Efter någon timme i fortsatt ryggläge ,och lite slummer kunde jag laga mig lite frukost. En välbehövlig och varm dusch förberedde mig för mitt besök hos min älskade vän, lite spännande måste jag erkänna, hur reagerar hon efter en veckas frånvaro? 

Hon satt vid matbordet efter avslutad frukost, halvsovande tillsammans med en av de andra patienterna också ljudligt sovande. När jag visade mig och vi kramats en stund blev hon glad ,inte översvallande med tårar i ögonen som vid tidigare bortovaro. mer som om jag kom på besök i den normala tidsintervallerna dagligen alltså. Tidsbegreppet är nog ett passerat stadium kan man konstatera, Men glädjen över att ses är fortfarande aktuellt. Men det är också ett allmänt kännetecken att en kram en strykning på kinden kan vara från vem som helst. Det är också välgörande,  inte bara henne utan även från oss som får ge den kramen. Jag stannade längre idag och vi gick en runda med rullstolen, som numera är den fasta möjligheten att förflytta sig där finns tydligen ingen återvändo.

En lugn och avslappnade kväll framför tv, får avsluta jobbet med båt som har varit relativt hårt, det känns att man inte är 70 längre.

Seglare Alzheimers

Idag en stilla sångstund, du sjöng med en stund, senare blev du trött och tyckte det var skönt att få lägga dig. Jag berättade att jag skulle vara borta en vecka. jag tror inte du uppfattade det. Tidsbegreppen är sedan en tid borta, det som existerar är vad som händer nu. Någon egentlig framför hållning är inte att vänta. Men det är en jobbig omställning för mig att se hur mörkret lägger sig för dina ögon. Den klara blicken saknas och det glada skrattet. Vad väntar man sig? Hur skall man förhålla sig till den verkligheten? Kommer vi att kunna känna samhörighet och kan våra dagliga möten och de få rutiner vi har kvar tillsammans, att jag går sakta med dig ,skalar en apelsin ser att du njuter av den. Sitta i soffan. vänta på matvagnen. Lägga dig, följa in och hjälpa dig på toaletten. är det allt som finns kvar? 

Vad kan jag förvänta mig, Sjukdomen som skapat och smittat mig med ett tomrum i tillvaron, du känner inte den, utan jag tog över den för länge sedan och har förvaltat den i flera år, så länge att det har blivit en vana att inget ta sig för utan ansträngning. bara en längtan av att få komma till dig på dagarna och sitta tyst i några timmar, men tillsammans. Jag ser att du är mest intresserad av att luta dig mot stolsryggen med en kudde bakom nacken, och sluta dina ögon. Det finns en skön känsla av att se hur du tycker det är skönt, och har väntat på det sedan vi började den korta promenaden som omfattar 30 meter och tar 15 minuter att gå. Att jag senare hämtar rullstolen är överraskande  och tillfredsställande ser jag på dig.

På något sätt älskar jag den situation vi befinner oss i ,så skilt från vårt tidigare liv, så annorlunda så inskränkt så fattbart och hela situationen ger inget annat utrymme inga frågor inga svar inga tillrättaläggande inge övriga djuplodade  diskussioner. Dem har vi klarat av sedan lång tid tillbaka, vi behöver dem inte i vårt gemensamma liv, vi håller oss till det enkla det vi kan begripa i vår situation. Senare när jag kommer in i min kammare ställs frågor som jag själv försöker komma underfund med. Ofta hamnar jag i en deppig period särskilt kvällstid. Men några svar finns inte . Jag har talat med personalen att de skall ta hand om dig på ett bra sätt medan jag är borta en vecka. Vi ses hoppas jag igen efter mitt söderbesök

Seglare Alzheimers

Är det nödvändigt med så mycket plast, runt en macka det blir både osmakligt och dyrt och skadar miljön. På en av våra kanalresor genom Europa stannade vi till i  en tysk stad för att övernatta tog en promenad och förirrade oss som vanligt, kan man säga till något kaffe. Normalt brukar det innebära Apfelstrudel med vispgrädde. På konditoriet kunde jag konstatera att det låg rader med goda smörgåsar trevligt i en kyldisk, exponerande och inbjudande. Här fanns inga plastinlindade smörgåsar ,ända sedan den tiden har jag tänkt på varför slösa bort så mycket plast till ingen nytta. Ibland har jag påpekat detta för expediten i Sverige, man reagerar lite olika somliga blir irriterade, och tar det som kritik, vilket det faktiskt också är. Andra skyller på någon lag som livsmedelsverket hittat på. Livsmedelsverket skapar inga lagar ,bara rekommendationer

Nåja det var bar som jag tänkte nu på.morgonen och i samband med Miljötänket. Att kunna påverka det man har runt omkring sig. Det lilla att försöka hjälpa till en smula. Inatt skall jag sova på tåget på väg söderut.

Äldre inlägg