Blogg

ja det är ett under att jag kommer dit det var tänkt ibland. Förra resan påbörjades en dag för tidigt och slutade på loftet i Uppsala hos goda vänner. Nästa resa blev jag i samspråk men en trevlig resenär från Tyskland, och upptäckte avstignings stationen när tåget redan satts i rörelse.Med hjälp av ett retur tåg kunde jag så småningom komma till rätt stad. men när taxin skulle köra mig till min tillfälliga bostad hittade han inte och inte jag heller. Adressen fanns mitt skrivbord i Malå.

Taxi chauffören stoppade en man på cykel och frågade och med gemensamma funderingar lyckades vi komma rätt. Eftersom jag numera lever billös, så blir det att gå. Som tur har jag stegräknare på min telefon, det gör det inte lättare att gå men det ger en positiv tanke. Jag funderar på att skaffa cykel. En som jag kan fälla ihop och ta med på tåget.

Idag har vi varit ute Du och jag till och med på Konsum med rullstolen, du träffade folk som du givetvis inte kände igen men blev ändå glad. Solen var stark och vi hade som vanligt en fin stund tillsammans. Jag var tvungen att köpa något att äta för den mat som idag serverades var inget att skryta med. En bränd korvskiva, pulvermos, ett torrt hamburgerbröd.Vi avbröt lunchen och hoppas du får något bättre ikväll.Vi Ses i morgon. 

Jag vill nog börja med att blogga om hur det kändes att komma hem igen, den gnagande oron släppte redan vi Bastuträsk, utom när taxi vägrade att transportera mig till hemmet i Malå. Jag hade nämligen glömt ringa dagen före, vilket det klart och tydligt framgår av Sj biljett. Denna gång var det ändå endast det jag glömt, Som tur var fanns det ovanligt nog, ytterligare en resenär som skulle till Malå.Väl hemma slängde jag in min ryggsäck i min lilla etta, och begav mig utan dröjsmål till min kära. "Det var det bästa sa hon och kramade mig" Under lunchen satt hon och lät mig mata henne, men lite eftertänksamt undrade nog vem som hade kommit.Att det pågår en del funderingar i ditt huvud förstår jag ,när du kallar mig pappa och sedan skakar på huvudet. Antar jag att du försöker reda ut begreppen.

I övrigt i livet är det soligt och varmt, och snön har smält, snöskoteråkningen är över och nu gäller andra aktiviteter. För min del skall det bli en lugn månad, och inga resor eller långa förflyttningar är planerade utan min dagliga rytm kommer att ske runt hemmet,och varje dag till dig min vän och en lite åktur i rullstolen, för att se något annat i världen. Jag planerar en cykel för att komma en bit längre ut det finns fågelsjöar inte lång härifrån, så jag hade tänkt mig kunna få korn på några med kameran. ja det var dagens blogg nästa, blir lite historier lite, skrönor från min resa och lite gnäll och samtidigt ett slag för miljön i det lilla formatet.

Det känns som om det var igår, men det är det inte. troligen kommer att att bli ett litet uppehåll i mitt bloggande. Jag skall ut och resa några dagar,men det kändes svårt och samma hjälplöshet som att gå på grund. Jag faktiskt så upplevde jag det när jag tog på mig jackan och gick från ditt rum, du sov och jag vågade inte väcka dig, för att säga hej då. Jag var rädd att du skulle bli ledsen. Jag känner mig så hjälplös, lika hjälplös som att stå hårt på ett grund, och ingen hjälp står att få. Jag försöker komma loss av egen kraft, jag gick i hastigt tempo 3 km för att skingra tankar och finna någon väg ut. Att skiljas är att dö, ja ja säger många men du kommer ju tillbaka! Troligen blir det så.

Nu när vi har friheten att göra saker tillsammans, utanför de normala ramarna.Jag lider av att skapa något på egenhand, det är inte jag det är vi, och grundstötningen är total det är ofrånkomligt fast i ett stenrös, där det inte finns någon öppning. Visst har det hänt många gånger att man bedömt situationer fel, och katastrofen varit i närheten, men på något sätt har det ändå funnits en lösning. Den känner jag inte till just nu. Vi står fast någonstans, hjälp att dra av oss från grundet, med där obotliga skador särskilt på minnet. Kanske beror allt detta på att min egen självömkan har fått ta för stor plats, att själva jaget har blivit ett självändamål, och att det med en noggrann lodning komma vidare. Jag reser i natt klockan 24 00. återkommer om några dagar. 

Tåg och internet allt kan inte fungera alltid, ibland krånglar det och man även om det känns stressande ta det lite, med lugn och invänta eller tänka och kanske förstå att saker och ting kan hända. Senast jag åkte tåg kom det 1,5 timme sent till Bastuträsk klockan hann att bli 0130.Det visade sig senare att det hade varit ett polisingripande på stationen innan Bastuträsk alltså Jörn. Därav förseningen.

Under en vecka fick jag inte igång mitt internet, något var fel testade allt jag tidigare lärt mig men inget fungerade, köpte till och med en ny dator, vilket i sig var nödvändigt eftersom de olika tecknen börjat vandra på tangentbordet och man visste inte vart Till slut med Telias hjälp kunde vi lista ut att en O skulle vara ett D. När hela den övningen var klar kunde jag kontakta SJ som jag antar är villiga att ersätta min förlorade tid, eftersom de var 5 timmar försenade. Om någon tror att jag sitter hemma i mitt rum och stirrar ut genom ett fönster Glöm de tankarna jag har fullt upp. Lite ordning och reda bör vi ha, och min kära vän inte långt härifrån, vill nog se mig. Imorgon kommer jag. 

Lite längre promenad idag med rullstol, tyvärr en grusväg som inte var torr så jag trodde jag tagit vatten över huvudet. Det gick tungt med de små hjulen. Du tyckte helt naturligt att det var roligt att komma ut och få se lite av världen utanför. Vi fick lite kaffe och en kaka, det kändes sköt i solen ,efter ett par timmar blev du som vanligt trött och kunde tänka dig att vila. 

De små detaljerna är nu mycket viktiga, inte gå för fort inte driva på låta saker hända i din takt. Att lyfta mjölkglaset från bordet och dricka själv kan ta flera minuter innan u skall kommer på hur man gör, det är viktigt då att inte forcera och driva på, den lilla tanken är så viktig att du själv kan genomföra den.

Att lägga en kaka i din hand eller en apelsinklyfta, kan du undra hur du skall hantera det men till slut kommer det och du stoppar den i munnen. Så är det med allt i tillvaron, Tyvärr har vi för bråttom och personalen för lite tid. Det är en stor skam att vi inte har möjlighet att, att vårda våra sjuka på ett tillfredsställande sätt. Samt att det är en tragisk situation att utbildad personal istället får ägna sig åt att tvätta och städa. Alla på ett demesboende är olika och har olika behov, Behov som de inte själva kan tillgodose eller i många fall inte ens tala om då det ofta är afasi inblandad med sjukdomen.