Blogg

Läste i tidningarna att det kunde vara dåliga tänder som orsakat sjukdomen , nästa dag stod det att maten kunde ha varit en bidragande orsak till att utveckla  Alzaimers sjukdom. Igår kom det nya rön, brist på sömn var en anledning. Nu har man snart inringat hela vårt levnadssätt och jag bara konstaterar att nästan allting kan frambringa denna sjukdom. Du har sovit mycket bra var vi än befunnit oss ,dina sömnbehov var klart över genomsnittet, maten den har jag och du tillsammans lagat och med stor noggrannhet. Vi var dessutom vegetarianer en tid, om nu det kunnat vara en orsak, eller tvärt om. Dina tänder kan gem föras med starka betar och inga hål har du haft under tid vi känt varandra ,nu börjar det kanske bli några men det är i så fall för sent  att hävda den orsaken.

Ja imorgon åker jag till Ö-vik för att träffa min kusin och se om huset på bilden står kvar, somliga anser nog har jag hört att det borde rivas. Vi hörs snart igen.

Det handlar kanske om att landa någonstans, att finna en rogivande och trygg tillvaro. Min trygghet föddes en gång i Ådalen inte långt ifrån den gamla bron, Bron över Ångermanälven som senare ersattes med denna moderna skapelse. Den gamla bron rasade vid bygget 1939. Det var då jag föddes troligen av smällen. Senare i min tidiga levnad frös min far ihjäl, sittande på en stubbe i skogen. Han hade hela livet framför sig, men det tog slut där på stubben i Viksjö skogarna.

I min tidiga och fattiga barndom fanns naturligtvis glädje ämnen, som det ofta finns hos barn, den egna fantasin och ensamheten fick mig att inrätta det liv som stod till buds då . Just här där den bron nu är placerad trafikerade  en färga folk över älven till andra sidan ,utgångspunkten var Veda.

Av någon anledning som jag har glömt kom jag i kontakt med skepparen på  båten och vi fick tydligen bra kontakt. Det jag minns tydligt och hur den vänlighet, eller tycka synd om känslan, växte särskilt när jag alltid varje dag fick en prickekorv smörgås av honom. När jag nu passerar på mina resor söderut kommer dessa minnen till mig, och jag blir en aning nostalgisk, Jag har aldrig ställt frågan om varför han var så vänlig med den magre och spinkige pojken. Känslan var att han tyckte synd om mig på något sätt, och det gillade jag förmodligen.

Det var ju så den såg ut den första båten vi seglade och också levde på under år, den tiden jag minns tydligast. Jag var ny på att segla. jag var ny i kärleken det var hemska upplevelser ibland, rädslan för att det skulle gå åt skogen att vi skulle välta och sjunka på fläcken, jag sov inte jag vaktade. Jag var ständigt rädd. Du sov lugnt med all din kunskap och övertygelse om att jag  rätt person att fixa det som hände ombord. Jag vågade inte berätta sanningen den var för smärtsam.

Efter hand lärde jag mig och släppte greppet "dynggrepen" som dittills varit min trygghet här på jorden. Jag var ju fast förankrad i jordbruket, sedan många år tillbaka . Jag till och med var utbildad att räkna ut vad en ko behövde äta, för att mjölka maximalt. När då den jord jag betraktade som orörlig under mina stövlar, plötsligt började röra på sig och luta i en riktning som jag ansåg var onormal, Berättade du att det var fullt normalt, att det lutade och att det verkade instabilt. Det tog ganska lång tid innan jag accepterade, den förklaringen och rädslan var inte över.

Den tid vi tillbringade på den båten var så här med eftertanke den bästa tid jag trots allt upplevt, kärleken som vi båda hade så mycket av, och den respekt vi kunde visa varandra i det trånga utrymmet. När jag alltid blev tvungen att böja på nacke för att inte slå huvudet i taket. Där matlagningen endast kunde ske vid nedgången, där jag kunde jag stå rak. Du hade inga sådana bekymmer, då din höjd över marken inte snuddade vid taket någonstans.

Min rädsla försvann, ju mer jag lärde mig att förstå, men respekten för havet, finns fortfarande kvar. Det är inte möjligt att bestämma över havets nycker, men man kan anpassa sig, och inta en ödmjuk inställning.

Grått men ändå upplevelse och skiftningar i naturen vattnet har inte stillnat sig, men det börjar bli vinter. Bilden är tagen i höstas strax borta vid Malå och det är Malån vi ser, Just här brukar det samlas fåglar om våren. Relativt skyddat. Nu väntar vi på de Svanpar som brukar vara de första att inta sitt revir. Varje vår är en spännande tid, att se om de kommer tillbaka. Om de kommer att lägga sina ägg på samma ställe. Ett år var hon oförsiktig och räven var framme och tog äggen det blev inga nya svanar de året. Förra året däremot blev det en ny grå sångsvan som troligen överlevde. Jag såg hannen vaktade, och fräste om man råka komma för nära. Det går mot en spännande tid ,men först är det den fina våren här i Lappland. Den bästa tid är nu.

Det som styr livet och får drömmar att förverkligas, är kanske den erfarenhet man minns från tidigare unga och oförstående liv. Den naiva känslan av att det är bättre där än här. Om man ser sig omkring och tänker sig om att utnyttja det man har runt omkring sig. Kommer man att bli ganska nöjd. En levnadsglad människa sa härom dagen, att jag har aldrig rest någonstans ,har alltid varit hemmavid. Hon var nöjd med det. Vilket visar att själva resandet är en onödig energislösare.

Nyfikenheten är en annan förfalskning av drömmarna. Att vara nyfiken kan mycket väl praktiseras här i vår närmiljö ,man behöver inte anta tröttsamma resor för att tillgodose nyfikenheten. Ofta till och med så har  drömmarna  ett mycket större innehåll ,än verkligheten ,som i många fall, kan vara rena katastrofen ,dåliga sängar på hotellet ,skrik och dunsar i de tunna väggarna, fester lång in på natten som stör nattsömnen, Rödbränd av solen så man får gå skyddad resten av tiden ,det kan regna . Det är dålig stämning på resegruppen, och uppassningen är usel lika så maten, man spyr och blir sängliggande tre dagar av något man ätit. Man förstår inte språket och det blir förvecklingar man hittar inte , man får hjälp av lokalbor som snor reskassan . Det finns inget skäl att resa.

Det finns undantag Mallorca ,Balearerna , Ibiza ,Formentera Porto Soller eller Menorca platser vi seglat till och vi lärt oss att ha överseende med det vi inte är van vid hemifrån. Befolkningen är egna på öarna precis som vi, de talar ett annat språk precis som vi, de ser annorlunda ut precis som vi. Egentligen är vi ganska lika ,men ändå olika. Kanske är det därför vi reser, kanske är det  som vi är nyfikna på. Att olikheter eller likheter väcker samma förundran. De tänker kanske lika dant som vi tänker, bara i ett annat land eller annat klimat. Vi söker oss till det klimatet för att värma oss för att ta del av solen och bli lite friskare i hyn. Vi vill bli bruna som de, vi vill bli vackra som de är, kanske det är bra med drömmar men ändå få känna, värme och den annorlunda atmosfären, som ett främmande land kan ge oss. Res utan förutfattade meningar och ta seden tit du kommer. Anpassning är ett bra ressällskap